Fru talman! Först vill jag yrka bifall till vår reservation 18 så att jag inte glömmer det. Vi står förstås bakom alla våra yrkanden och reservationer.
Vi debatterar nu dels regeringens proposition om äganderätt och flexibla skyddsformer, dels en lång rad övriga skogsfrågor som inte kommit upp i andra debatter.
För att börja med propositionen begärde Centerpartiet i januariavtalet en utredning om hur skogsägarna skulle kunna få tillbaka den frihet under ansvar som de var tänkta att tillförsäkras genom 1993 års skogsvårdslag men som hade kommit att naggas alltmer i kanten. Miljöpartiet begärde samtidigt att utredningen skulle handla om metoder för ökat undantagande av skog från brukande. När man läser utredningen är det tydligt att detta perspektiv fick betydligt större genomslag än den ökade friheten till skogsägarna.
Det blev, antagligen därför, långa förhandlingar mellan Centern och regeringen innan en proposition slutligen lades fram till riksdagen. I propositionen har utredningens förslag om ett över 500 000 hektar stort sammanhängande område med skyddad skog nära fjällen strukits. Det tycker vi var klokt, för just i de delarna av Sverige har vi helt i särklass mest formellt skyddad skog redan nu, sett till både procent och hektar.
Nytt naturskydd ska alltid läggas där det gör störst nytta. Naturvård ska också sträva efter samspel mellan brukande och skydd för att ge så stora positiva effekter som möjligt. Det är värt att notera att nationalparker i många europeiska länder ofta omfattar såväl jordbruksbyar som skyddade och brukade skogar.
Regeringens proposition resulterade i fyra förslag till tillkännagivanden från riksdagen. Vi var från Sverigedemokraterna delaktiga i alla dessa.
Det första handlar om att Sverige måste sluta underrapportera arealerna skyddad skog till EU. Förutom att underrapporteringen är ett slag i ansiktet på alla engagerade enskilda skogsägare som frivilligt undantar skog från brukande som aldrig rapporteras riskerar den att i onödan begränsa Sveriges handlingsfrihet.
Det andra innebär att den totala arealen svensk skog undantagen från skogsbruk inte ska öka ytterligare. Andelen är redan omkring 30 procent. När nya områden behöver skydd, till exempel och i synnerhet för att skydda akut hotade arter, bör andra skyddade områden som inte längre uppfyller lika viktiga funktioner kunna återtas i bruk.
Det tredje föreslagna tillkännagivandet handlar om att det är orimligt att skadegörare får spridas inom skyddade områden och sedan ut till närliggande skogsfastigheter därför att de skyddade områdena ibland har skötseldirektiv som säger att träd inte får fällas eller virke utföras. Staten måste ha samma ansvar som alla andra att göra vad som är möjligt för att hindra spridning av skadegörare, oavsett om det rör granbarkborrar eller skogsbränder.
Det fjärde föreslagna tillkännagivandet ska jag tala lite mer om. Det handlar om att vidareutveckla produktionen av hållbara varor från skogen, det som brukar kallas för skogsbaserad bioekonomi.
Summan av kolet i växande träd och i produkter från skogen med olika livslängd, tillsammans med dessa produkters möjlighet att substituera produkter som leder till mer koldioxidutsläpp, kan göra Sverige koldioxidneutralt inom en väldigt kort tidsperiod, samtidigt som vi får mer förnybara produkter. Dessutom kan dessa produkter visa vägen framåt för resten av världen, och just detta är helt nödvändigt om det ska komma till några verkliga, substantiella förändringar i världens koldioxidutsläpp. Vi själva är ju bara en liten del.
Därför bör regering och riksdag bidra till att stärka bioekonomins roll i klimatomställningen, till att öka tillväxten i den brukade skogen ytterligare, till att främja innovationer och till att skapa långsiktiga villkor för investerare - både investerare i skogsplantor eller röjning och investerare i ny industri.
Fru talman! Sverige har förutsättningar att ha världens bästa skogsbruk ur en lång rad synvinklar. Vi har skogar som lämpar sig ovanligt väl för långsiktig skötsel. Våra trädslag är relativt lättföryngrade, och de flesta arter i vår flora och fauna är anpassade till att återkolonisera efter stora förändringar; det må vara istider, skogsbränder eller avverkningar.
Hälften av Sveriges skogar ägs av enskilda ägare, en både kunnig och engagerad privat skogsägarkår. Den goda traditionen av långsiktigt bedrivet skogsbruk hos enskilda skogsägare uppmuntrades dessutom under hela 1900-talet av staten med utbildning, hjälp med planering, statliga plantskolor och ibland med riktade bidrag till sådant som vägar och dränering.
Det enskilda skogsbruket ger ett mycket viktigt bidrag till lantbrukarnas ekonomi. I tider då äntligen alla partier verkar vara överens om att svensk livsmedelsproduktion behöver öka bör vi också kunna vara överens om att stödja, inte motverka, privatskogsbruket så att dess bidrag till jordbrukets ekonomi får göra största möjliga nytta.
Fru talman! Produkterna från svensk skogsindustri har skiftat under seklen. På 1600-talet var tjära den viktigaste exportprodukten från skogen. Under 1800-talet handlade det mest om sågade trävaror och på 1900-talet om alltmer avancerade produkter baserade på pappersmassa.
Frågan är vad vårt sekels stora skogsprodukt ska bli. 1900-talets papper har ju nu ersatts av dataskärmar. Skogssektorn befinner sig mitt i en livsviktig omställning.
Världen behöver, som jag sagt tidigare, mer miljövänliga och fossiloberoende byggmaterial, textilier, plaster och bränslen. Allt detta kan tillverkas av skogsråvara, men det kräver att skogsägare, industri och investerare känner att de har samhällets stöd för att våga satsa på det nya.
En skogsnäring utan framtidstro och investeringar blir däremot snart olönsam, med skogar som inte sköts och industrier där det inte återinvesteras. Det behövs nu en tydlig statlig strategi som för det första stöttar åtgärder för att öka tillväxten i skogen och därmed också möjligheten att avverka mer, inte mindre, i våra skogar, och för det andra planerar för och stöttar fortsatt utveckling och produktion inom vår hållbara skogsindustri.
Det finns en motsatt strategi. Det finns de som menar att vi kraftigt borde minska skogsavverkningarna fram till 2030. Då skulle vi under mycket kort tid kunna öka kollagringen i växande träd och lättare nå Parismålen. Men detta är en kortsiktig, felaktig och destruktiv strategi. Kol lagras ju inte bara i träd utan också i skogsprodukter, men framför allt ersätter skogsprodukterna andra produkter - substitutionen.
Om vi nu kraftigt minskar avverkningarna, hur ska det då se ut 2031, 2050, 2070 eller 2090? Att skogen binder mer koldioxid än den frigör är bara sant så länge tillväxten i skogen ökar. Och det gör den bara så länge skogsägarna planterar och sköter växtliga unga skogar.
Om vi slår undan benen för skogsbrukarna och skapar otrygghet genom att de inte vet om de får avverka sin skog eller inte kommer de inte att sköta skogen på ett sådant sätt att vi får ökad tillväxt. Vi kommer inte heller att få investerare till skogsindustrierna, som behöver utveckla efterföljaren till vår pappersindustri liksom vår bioekonomi. De som tycker att denna strategi är rätt kommer inte att få något stöd från Sverigedemokraterna och borde rimligen inte få stöd från något annat parti heller.
Fru talman! EU har inte direkt uppmuntrat Sveriges arbete med att utveckla den skogsbaserade bioekonomin. Först och främst beslutade man att ökad kolinlagring i skogarna inte skulle räknas som en nationell åtgärd utan skulle ingå i något slags gemensam EU-pott. Priset för eventuella minskade avverkningar skulle dock betalas med svenska arbetstillfällen.
Sedan försökte EU i det längsta klassa skogsbränsle som icke hållbart i taxonomin. Jag tycker, givet hur Ryssland har visat sig bedriva stark lobbning i Tyskland för att gynna sin export av gas och olja, att det kanske finns fog för EU-kommissionen att nu säkerställa att inte den också har varit föremål för påverkan för att motarbeta biobränslen. De konkurrerar också med ryska fossila bränslen.
EU-kommissionen har också försökt frikoppla mängden kol som lagras i växande träd från den substitution som skogsprodukter kan stå för. Detta leder till en underskattning av skogssektorns positiva klimateffekter.
Slutligen ökar EU kraftigt byråkratin runt skogsbruk på ett sätt som inte fungerar tillsammans med vårt privatskogsbruk och som bryter mot principen att skogsbruk ska vara nationell kompetens, liksom mot proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna.
Vi konstaterar att regeringen inte verkar ha lyckats förklara eller försvara svenska intressen tillräckligt gentemot EU-kommissionen i dessa frågor. Sverige verkar heller inte ha samverkat tillräckligt med andra skogsländer i dialogen med EU-kommissionen. Vi hoppas att den nuvarande socialdemokratiska enpartiregeringen i alla fall ska lyckas bättre med det nu, fram till valet, än vad som varit fallet hittills under mandatperioden.
Fru talman! Vägen framåt går inte genom att inveckla eller avveckla svenskt skogsbruk utan genom att utveckla det.