Fru talman! Jag vill börja med att tacka John Widegren för att han tar upp det historiska perspektivet. I viss mån har Widegren faktiskt helt rätt - det var inte alls bättre förr. Efterkrigstidens skogspolitik var förenad med hormoslyr, gigantiska kalhyggen och annat. Det är helt sant.
Sedan kom skogsvårdslagen 1993. All utveckling går oftast framåt; det kan jag också hålla med om. Det finns mängder av hängivna skogsägare där ute som gör ett fantastiskt arbete.
Min invändning var lite mer principiell men också baserad på hur det faktiskt ser ut i svenskt skogsbruk i dag, och det är att vi har en skogsvårdslag som är baserad på frihet under ansvar. Om man då har det ensidiga fokuset på just skogsägarens frihet att i princip få bedriva det skogsbruk som man vill tycker inte vi i Vänsterpartiet att det blir bra.
Det ser vi. Varje dag sker stora avverkningar utan att berörda parter - boende i området, miljöorganisationer, orienteringsklubbar, ekoturismföretag och andra - har varit involverade på något vis. Här har vi en klockren konflikt mellan det privata ägarintresset och allmänintresset, och det behöver lösas. Vi har inte löst det på ett bra sätt i Sverige.
Det jag framförde i mitt anförande är att det finns en mängd saker vi kan göra för att balansera den här konflikten så att allmänintresset, det sociala och ekologiska intresset, kan uppvärderas lite på bekostnad av produktionsintresset.