Fru talman! Jag vill återigen tacka för det historiska perspektivet, och jag säger återigen att det inte var bättre förr, så är det sagt. Men vi i Vänsterpartiet ser likväl stora problem i skogsvårdslagen, som ändrades 1993, just för att den är baserad på frihet under ansvar. Den friheten finns hos den som äger skogen. Samtidigt har vi så många andra som har ett intresse av att kunna vistas i skogen. Det går inte att bara se skogen som en potentiell föryngringsyta.
När man känner er andra ledamöter på pulsen tycker jag att många säger trevande att det kan vara bra med alternativa bruksmetoder och samråd, att man ska stärka miljöhänsynen och så vidare, men väldigt få tycker att vi inom politiken har något konkret ansvar för det. Varför ska vi inte ha det? Det här är ju en av våra basindustrier, och vi behöver ta ett ansvar för den.
Hur stärker vi kolsänkan? Jag hänvisade till den senaste rapporten från Konjunkturinstitutet som talade om att man tidigare lite grann har förbisett den stora kolsänka som faktiskt finns hos växande skogar och att det frigörs enorma mängder växthusgaser just vid en föryngring, ett kalhygge.
Självklart behövs mer varsamma bruksmetoder. Blädning, talade man om förr i tiden, och det kanske står om det i någon av böckerna som Nordberg visade här. Det innebär att man inte behöver förvandla den växande, levande skogen som binder så mycket växthusgaser till ett kalhygge. Det är ett sätt, men det finns många andra också.