Fru talman! Eva Zetterberg har med anledning av
rapporter om oroligheter i Laayoune frågat vad rege-
ringen avser göra för att garantera att folkomröst-
ningen i Västsahara genomförs så att befolkningens
rättmätiga intressen tillgodoses.
Genom i huvudsak algeriska källor fick omvärl-
den kännedom om att en våldsam sammanstötning
ägt rum i Laayoune mellan demonstranter och polis i
slutet av september. Enligt den algeriska källan och
enligt vad interpellanten påstår skulle det röra sig om
en konflikt mellan marockaner och västsaharier.
Detta torde vara felaktigt. Efter ett besök på platsen
och samtal med personal från FN-missionen Minurso
har departementet kunnat konstatera att det rörde sig
om en studentdemonstration för bättre sociala villkor,
som fick ett våldsamt förlopp till följd av brutalt
hanterande av den lokala polisen. Flera personer
skadades allvarligt och omfattande skadegörelse
förekom, men det går inte att beteckna det som en
konflikt mellan Marocko och Västsahara.
Läget i den västsahariska frågan är dock otill-
fredsställande. Det råder visserligen fred sedan år
1988, men trots att Minurso varit på plats sedan år
1994 har arbetet med att identifiera röstberättigade
västsaharier dragit ut på tiden. En preliminär röst-
längd har upprättats först i höst. Av 160 000 identifie-
rade har endast 80 000 godkänts. Lika många har
överklagat, inte blott för att de själva inte finns med
på listan, utan även för att vissa andra, som enligt
deras åsikt inte borde vara där, tagits upp i röstläng-
den. Resultatet är att nästan allt identifieringsarbete
måste göras om. Det är därför mer än tveksamt om
folkomröstningen kan äga rum såsom förutsagts den
31 juli år 2000.
Det är svårt att avgöra varför identifieringsarbetet
gått så trögt. Båda parter skyller på varandra. Från
svensk sida har vi framfört att de ska inse sitt ansvar
och själva på bästa sätt bidra till att folkomröstningen
snarast äger rum och att det sker under ordnade de-
mokratiska och rättvisande former. Båda parter har
också för mig och kolleger inom EU uttryckt sin fasta
vilja att genomföra folkomröstningen.
Min personliga uppfattning är att förutsättningar-
na för en lösning av Västsaharafrågan har förbättrats
under senare tid. Jag ser det som positivt att en sär-
skild kommission för att hantera Saharafrågor har
inrättats i Marocko. En ny tjänsteman med ansvar för
koordineringen med Minurso har utnämnts. Dessa
åtgärder betyder att ansvaret för den förda politiken
har flyttats bort från inrikesministeriet, vilket auto-
matiskt ger möjlighet till att förnya den hittills förda
politiken. Dessutom har den tidigare inflytelserike
inrikesministern ersatts. Detta kan betyda att vi står
inför en modifierad Saharapolitik.
Som bevis för en vilja till förnyelse och reformer
på det mer allmänna planet i Marocko kan nämnas att
det redan under kung Hassan II:s tid inrättades ett
ministerium för mänskliga rättigheter. Dess verksam-
het har fått ökat genomslag. Pressfriheten har succes-
sivt förbättrats och, för att nämna ett exempel, den
kände kritikern av Marockos Västsaharapolitik, Ab-
raham Serfaty, har tillåtits återvända från sin lands-
flykt.
Sverige kommer även i fortsättningen, på det sätt
som FN:s generalsekreterare bedömer lämpligt, att
bidra till att omröstningen sker under demokratiska
och öppna former. Vi har bl.a. reserverat medel för
valövervakning.
Vad beträffar interpellantens sista fråga om han-
delsavtal och andra överenskommelser är den för
tidigt ställd, men självfallet önskar vi att Västsaharas
befolkning får åtnjuta de fördelar som handelsavtal
m.m. ger. Hur detta ska gå till får vi överväga när
folkomröstningen har ägt rum.