Fru talman! Vi är överens om hur viktiga valob-
servationerna är, att de ska föregås av ett grundligt
arbete och att man tar vara på de erbjudanden och
möjligheter som folkrörelserna ställer fram. Det gör
att det skulle vara möjligt att se till att både processen
före och själva folkomröstningen genomförs under
betryggande omständigheter.
Vi är alla medvetna om att det inte räcker med en
folkomröstning, utan det krävs bindande avtal och en
hel del av medgivande och god vilja från båda sidor,
oavsett vem som segrar i folkomröstningen.
Utrikesministern nämner också annat bistånd som
Sverige har givit, och det har varit positivt. Det är
bra, och Sverige har en bra profil, men inte tillräckligt
hög i mina ögon.
När vi då diskuterar om det är fråga om att bryta
relationerna med Marocko och helt ställa dem åt
sidan, tror jag inte alls på den metoden. Men vi ska
använda de metoder som finns. Det är uppenbart att
det har skett vissa framsteg. Vi noterar med glädje
alla dem och även de allra minsta steg i den riktning-
en, som byte av viktiga personer, som en bra person
från Marockos sida som har kontakt med Minurso
osv. Allt detta är betydelsefullt.
Jag menar att de verktyg vi har inte används. När
jag i min sista fråga tar upp handelsavtal med Västsa-
hara avser jag inte bara avtal längre fram i tiden, efter
folkomröstningen, utan de avtal som i dag finns mel-
lan Marocko och EU. Det gäller också fiskeavtalet,
som går ut den 30 november; det är ju inte särskilt
långt fram i tiden. Det är många som har sett just det
här avtalet som en möjlighet att pressa på för att EU
ska visa hur viktig man bedömer frågan om folkom-
röstning vara och slutföra identifieringsprocessen i
god tid inför folkomröstningen. Det nämner inte utri-
kesministern med ett ord. Jag kanske var otydlig i
min frågeställning, men för mig var det så självklart
att det fanns med. Framtiden måste vi också åter-
komma till.
Jag skickade med en fråga om möjligheten till ett
konkret svenskt stöd i identifieringsprocessen. Jag
tror att Sverige skulle kunna göra en mycket stor
insats på det området, förutom det andra. Men det är
bråttom, och det handlar inte om så stora summor.
Jag vill också skicka med en annan, kanske mer
politisk fråga. Det gäller att visa hur viktig frågan är
politiskt i Sverige, därför att i Sverige förs tyvärr inte,
som Marianne Andersson också påpekade, den stora
och breda debatt i tidningar och andra medier som
man borde göra om lärdomarna från Östtimor. Det är
fråga om det finns en beredvillighet från regeringens
sida att bjuda in presidenten i Polisariofronten, Abd
al-Aziz, och om man nu ska tillgodose kraven på
allsidighet och neutralitet politiskt och bjuda in den
nye kungen i Marocko, för att understryka svenskt
intresse. Finns det något sådant intresse?
Jag vill också skicka med, liksom Marianne An-
dersson, att när vi väcker den här frågan och även när
vi skriver motioner om den är parallellen till Östtimor
oerhört tydlig. Det nämner inte utrikesministern i
svaret eller i den diskussion vi hittills har fört. Hur
ska man använda det för att befolkningen i Västsaha-
ra inte ska behöva betala samma höga pris som män-
niskorna på Östtimor har tvingats göra?