Fru talman! Avslutningsvis vill jag understryka
hur betydelsefullt det är att folkomröstningen genom-
förs och att den genomförs på ett bra sätt, i första
hand för Västsaharas befolknings skull som tålmodigt
har väntat och lagt ned vapnen för att de har trott att
FN ska ro den här uppgiften i land.
Det är ett litet folk, kanske högst 500 000 om man
räknar in flyktingar i alla delar av världen, i Algeriet
och de som bor i området, landet är inte större än
halva Sverige osv. Men det har väldigt stor politisk
betydelse. Det är Afrikas sista koloni, och det vore
skamligt om inte omvärlden kunde bidra till att via
FN lösa konflikten efter så många år.
Jag vill också påpeka att det har regional betydel-
se för stabiliteten i regionen. Förhoppningsvis kan
Västsahara efter folkomröstningen bli ett självstän-
digt demokratiskt land och Marocko utvecklas i de-
mokratisk riktning. Det är också av stor betydelse för
de omkringliggande länderna.
Jag vill också igen ta fram parallellen med Östti-
mor. Det talar ju till Västsaharas befolknings fördel
att det finns bättre förutsättningar att genomföra folk-
omröstningen.
Vid en stor solidaritetskonferens för Västsahara
och för självständighet och folkomröstning, som ägde
rum i början av november i Las Palmas, fanns det
flera deltagare, bl.a. från ANC i Sydafrika och en
kongressledamot från USA som just hävdade hur
nödvändigt det är att historien nu rättas till och som
skämdes över bl.a. USA:s agerande i denna fråga.
Också fredspristagaren från Östtimor, Ramos-Horta,
deltog. Han lyfte fram hur det faktiskt var först när
Indonesien, på grund av de hårda ekonomiska villkor
som ställdes, förödmjukades och slutligen tvingades
acceptera att FN fick ta det fulla ansvaret. Han hop-
pades att omvärlden skulle hjälpa Marocko att slippa
hamna i den situationen. Där har vi ett ansvar.