Fru talman! Jag vill också tacka för svaret. Jag
tycker att det är bra att det blir en debatt om Västsa-
hara i riksdagen. Det behövs verkligen. Även om det
finns ett stöd från folkrörelser och andra - som Eva
Zetterberg nyss beskrev - är detta en bortglömd kon-
flikt som inte märks så mycket som den borde göra.
Detta är kanske den sista kolonin som man inte har
kommit till rätta med, och det borde man ha ordnat
med inför millennieskiftet.
Jag önskar att jag kunde dela utrikesministerns
positiva syn på utvecklingen i Marocko. Jag håller
med om att det finns positiva tecken. Men det går inte
att tro på någon förändring förrän man verkligen ser
ordentliga tecken på ett tillmötesgående. Ett sådant
tecken skulle vara att man godtar de som registreras
inför folkomröstningen och de kriterier som uppsatts.
På FN-dagen den 24 oktober var både Eva Zetter-
berg och jag närvarande under en diskussion som
handlade om Västsahara och som hade underrubriken
Vad kan Västsahara lära av Östtimor? - ett mycket
intressant ämne. Det som hände efter folkomröst-
ningen i Östtimor får inte upprepas i Västsahara.
Det finns en del frågor som man kan trycka på.
Först och främst handlar det om att det måste fattas
ett definitivt beslut om folkomröstning. Det har fattats
många sådana beslut och fastställts många olika da-
tum. Jag vet faktiskt inte vilket i ordningen som gäller
just nu, men folkomröstningen har hela tiden skjutits
upp. Det behövs alltså ett definitivt beslut.
Det behövs också en valövervakning under lång
tid - även före folkomröstningen - för att förankra
hela processen hos båda sidor så att man får läget
någorlunda under kontroll. Då krävs det ordentliga
resurser så att det går att genomföra en folkomröst-
ning.
Vad händer med den som förlorar? Vi räknar ju
allihop med att det blir Marocko som förlorar folkom-
röstningen. Då gäller det att kunna ha en dialog med
Marocko så att det inte händer samma sak som hände
i Östtimor. Det kan ju också bli så som ingen av oss
önskar, att det blir Västsahara som förlorar. Hur han-
terar man en sådan situation? Man måste ha en bered-
skap inför båda alternativen.
Det handlar också mycket om peace-keeping, att
hjälpa till att bygga upp det civila samhället efteråt.
Då måste det finnas resurser i tillräckligt stor omfatt-
ning och under tillräckligt lång tid. Det måste finnas
FN-personal på plats som kan se till att lugn upprätt-
hålls, att freden bevaras och att det verkligen blir en
varaktig fred.
Detta är några frågor som är väldigt viktiga att ha
med sig i hela processen. Jag önskar att vi hade bättre
redskap för att kunna sätta press på Marocko. Man
måste ändå säga att det har varit ganska tamt. Det
finns ju några instrument, och EU-biståndet är ett
sådant. Det skulle kunna villkoras. Sedan vet jag inte
hur stort engagemang som Världsbanken har i Ma-
rocko, men det är en sådan institution som skulle
kunna användas för att sätta ett väldigt bestämt tryck
på Marocko så att Marocko lever upp till det som
man har sagt tidigare, att det blir en folkomröstning
som genomförs på ett demokratiskt och bra sätt.
Jag vill då fråga utrikesministern om dessa red-
skap skulle kunna vara någonting som Sverige kan
använda för att driva på processen om det visar sig att
det blir ytterligare fördröjningar.