Herr talman! På talarlistan stod Jarl Landers namn.
Jag tror nog att det skall gå bra ändå, för Jarl
Lander och jag tycker ungefär likadant i frågan om
Arlandabanan. Som boende i denna region har jag
följt denna fråga i ett antal år. Den börjar bli en
följetong.
Det finns en sak som är bra i detta betänkande. Det
är att vi nu återigen i riksdagen skall besluta om en
utbyggnad av en järnväg ut till Arlanda flygplats.
Det har verkligen varit sju sorger och åtta
bedrövelser innan regeringen har kommit så långt.
Jag skall inte gå in på alla de olika turer som har
varit.
Jag vill här varna för den typ av trafikutbyggnad
som vi nu kommer att ta ställning till. Vi har
tidigare diskuterat monopol. Ett ärende som
behandlades tidigare i dag handlade om monopol
när det gäller bilprovningen. Det sades att det var
eländigt att det hade hållit i 30 år. Här skall vi nu
fatta beslut om ett monopol, visserligen privat, som
skall garanteras i 55 år. Skulle det vara bättre?
Inte bara det att det blir ett monopol, det riskerar
dessutom att slå sönder den kollektivtrafik som vi
är på väg att bygga upp i den tättbefolkade
Mälarregionen. Det var meningen att
Arlandabanan skulle vara en integrerad del i det
långsiktiga infrastruktursystem som vi behöver i
regionen. Det är viktigt att vi förbättrar miljön. Vi
behöver också öka framkomligheten och minska
restiderna, inte minst med tanke på den
gemensamma arbetsmarknaden i regionen.
Ärendet om Arlandabanan är på något sätt
ytterligare ett exempel på regeringens ideologiskt
betingade privatiseringspolitik. Man har länge
försökt att hitta möjligheter att privatfinansiera
hela Arlandabanan. Det har inte gått. Det har inte
visat sig kunna bli företagsekonomiskt lönsamt.
Därför har man inte heller kunnat hitta något privat
företag som har velat satsa. Man har då presenterat
olika förslag.
Det förslag som nu ligger på bordet innebär att den
del av Arlandabanan som är minst olönsam,
sträckan Rosersberg--Arlanda, skall byggas av ett
privat bolag. Resten skall vi betala gemensamt via
Banverket, dvs. staten skall betala den mer
olönsamma delen. Det kommer att kosta
Banverket ungefär 3,3 miljarder. Det kommer att
innebära att vi samtidigt ger ett privat åkeri alla de
inkomster som kan bli från den tågtrafik som
kommer att kunna köra på den mest lönsamma
bandelen i vårt land. Det skall bli ett privat
monopol på trafiken mellan Stockholms central och
Arlanda flygplats.
Dessutom framställer regeringen det som att
samfinansieringen av Arlandabaneprojektet skall
ge en stor ekonomisk vinst för staten. Det
förutsätter att man har ett enormt förtroende för
regeringen, vilket jag inte alltid har. I den
proposition som ligger till grund för förslaget finns
det inga siffror som på något sätt kan belägga det
man påstår -- av förhandlingsskäl, heter det.
Totalkostnaden för hela projektet skall man
förhandla med den privata intressenten om. Därför
kan vi som inte finns på förhandlarsidan inte få reda
på något.
I det avtal vi nu skall ta ställning till förutsätter man
att projektbolaget, som heter A-Banan Projekt
AB, skall ersätta Bygg- och trafikbolaget för extra
byggkostnader som uppkommer om A-Banan
Projekt AB, Banverket eller Luftfartsverket ändrar
på förutsättningarna för byggandet.
På liknande sätt skall BoT-bolaget söka ersättning
från A-Banan Projekt AB om det skulle bli några
förluster för att vi politiskt förändrar
förutsättningarna.
Vad som inte framgår av avtalet är vad för slags
förändringar och villkor som skulle kunna leda till
dessa ersättningsanspråk.
Det finns i dag inga pengar i A-Banan Projekt AB.
Det betyder att det är skattebetalarna som sist och
slutligen får garantera alla oförutsedda kostnader.
Tala om både hängslen och livrem för de privata
entreprenörerna!
Jag vill fråga majoritetens företrädare: Kan ni
garantera att det bara är de kostnader som
presenteras i propositionen som blir statens andel i
den del av Arlandabanan som skall
privatfinansieras, eller kan det komma någonting
annat också?
Jag har redan nämnt en massa bolag. Jag skall ta ett
till. SPC heter det. Det är det företag som skall
driva järnvägstrafiken. Det handlar om tre nya
bolag. Det bolaget har rätt att sköta den
genomgående tågtrafiken från norr och söder.
Bolaget säger att de tåg som man skall köra bara
får rätt att stanna vid Arlanda flygplats. Kommer
de från norr är det okej att de stannar, men kommer
de från söder får de inte stanna. Däremot skall den
södergående trafiken från Uppsala eller norr
därom få stanna.
Vad är nu detta? Skall de stanna på Arlanda eller
skall de inte? Såvitt jag kan förstå får man kliva av
vid Arlanda om man kommer med fjärr- eller
regionaltåg från Stockholms central. Men om man
hittar att tåg vid Arlanda som går in mot
Stockholms central och själv vill kliva av vid
Häggvik -- det är ett regionaltåg -- får man inte kliva
på det tåget. Det är ett tåg som inte skall
konkurrera med flygpendeln som går mellan
Arlanda och Stockholms central.
Jag förstår att ni tycker att det är obegripligt, för
det är nämligen obegripligt. För resenärerna är det
fullkomligt vansinnigt. Man kan ju undra om det är
någon som tror att det skall fungera. Det verkar ju
ändå som att regeringen har något slags idé om det.
Hur orimligt det än kan verka gäller det bara under
förutsättning att man är så förnuftig att man bygger
stationen vid Arlanda så, att man kan ha en
gemensam terminal där. Det kommer nämligen
rykten, inte minst till oss som bor i
Stockholmsregionen, som säger att det skall bli en
säckstation vid Arlandapendeln, dvs. vid
flygpendeln, och att det skall bli en fristående
station för fjärr- och regionaltågen. Då skulle det
vara helt omöjligt att få en samordning mellan
regionaltågen och trafiken på flygpendeln.
Jag vill fråga majoritetens företrädare om jag i dag
kan få en bekräftelse på att det förslag vi skall fatta
beslut om innebär att det bli en gemensam station
vid Arlanda där man kan mixa ihop samtliga
tågförbindelser -- både fjärrtåg, regionaltåg och
flygpendel.
Det pågår också andra utbyggnader av tågtrafiken
runt omkring i Stockholmsområdet:
Svealandsbanan och Mälardalsbanan. Som jag sade
i början var det meningen att Arlandabanan skulle
bli en integrerad del av dessa tågförbindelser. Detta
har man diskuterat länge i Mälarregionen, men
också bland trafikhuvudmännen i Dalarna och i
Gävleborgs län. Trots det lägger regeringen nu
ändå fram ett förslag som innebär en stor splittring
för trafiken i stället för den samordning vi skulle
behöva.
Man kan fundera över vad det kommer att betyda
för dem som skall använda tågen. Ju krångligare
och svårare det blir, desto färre är det naturligtvis
som kommer att ta tåget. Jag är rädd för att väldigt
många kommer att fortsätta att köra bil eller ta taxi
ut till Arlanda. Det var precis det som vi skulle
undvika.
Det innebär också att den samhälleliga nyttan med
projektet riskerar att gå förlorad, eftersom vi
tappar samordningen med Mälardalen. Detta är
ytterligare anmärkningsvärt, eftersom den tredje
landningsbanan på Arlanda kopplades samman
med järnvägsanslutningarna när vi gjorde en NRL-
prövning tidigare. Nu verkar alltsammans gå i
stöpet bara för att den privatiserade delen av
järnvägen är så viktig.
Just nu håller man på att planera för
järnvägssträckan Stockholm--Uppsala. Den bygger
ju på att Arlandabanan skulle vara huvudspåret för
järnvägstrafiken. Man kan undra hur det går med
det.
Förslaget betyder att vi får ett privat monopol som
kommer att finnas under väldigt lång tid -- 55 år.
Det kommer att innebära att det blir mycket
svårare att få fram samlade trafiklösningar. Det
betyder också att möjligheterna att ta till vara de
stordriftsfördelar som en samordning av trafiken
skulle kunna ge blir mycket mindre.
Det finns ytterligare en mängd skäl till att vi bör
enas om att avslå propositionen, men jag skall nöja
mig med dem jag har tagit upp. Jag yrkar bifall till
den socialdemokratiska reservationen, som
innebär att riksdagen i stället skall slå fast att hela
Arlandabanan skall tillhöra stomnätet och att
regeringen skall ta upp förhandlingar med de
trafikhuvudmän som ligger bakom projektet Tåg i
Mälardalen -- TIM -- för att hitta en effektiv
trafiklösning.