Herr talman! Med talmannens tillstånd skall jag
ägna detta mitt sista anförande i Sveriges riksdag åt
att tacka mina kolleger och vänner i utskottet och i
riksdagen för den tid som har varit.
Jag vänder mig naturligtvis särskilt till utskottets
ordförande Sven-Gösta Signell, som under en
mångårig verksamhet i utskottet tillvunnit sig alla
ledamöternas respekt för stor kunnighet, ett
mycket gott omdöme och stor entusiasm. När Sven-
Gösta Signell efterträdde Birger Rosqvist, som
tragiskt gick bort för ett par år sedan, var det en
samstämmig önskan från utskottets ledamöter och
dess kansli att just Sven-Gösta Signell skulle axla
hans mantel.
Och det har gått bra. Sven-Gösta Signell är
socialdemokrat och har på ett synnerligen
förtjänstfullt sätt svarat för sitt partis rättsinniga
ställningstaganden i trafikpolitiken, och det har han
gjort på flera områden där han är expert. Bl.a. har
han varit, och han är fortfarande, styrelseledamot i
Posten. Han har på andra sätt på olika områden
visat vägen när det har gällt att forma en
trafikpolitik som bär.
Sven-Gösta Signell sade nyss att det inte är så stor
och bred rågång emellan oss. Det är sant. Alla
partiers företrädare i trafikutskottet har samma
mål, nämligen att Sverige skall ha bra, säkra och
billiga kommunikationer. Det är bara när det gäller
de olika vägarna dit som vi kan ha olika
prioriteringar.
Jag har känt för Sven-Gösta Signell, inte bara en
kollegial känsla utan också en personlig vänskap.
Det talas ofta om värdet av att ha humor. Det har
Sven-Gösta Signell i rik måtto. Och inte nog med
det: Han är slagfärdig till tusen, och på det viset är
han en skicklig företrädare på gator och torg för
den trafikpolitik som Socialdemokraterna står för,
och han är dessutom en farlig sådan.
Jag tackar Sven-Gösta Signell för en mycket fin
insats. Han kommer att minnas länge i utskottet
och i riksdagen för sin verksamhet, inte bara
naturligtvis som kvittningsman, som ju är en
verksamhet som fyller övriga ledamöter med
respekt och ibland skräck, utan framför allt för sin
trafikpolitiska gärning.
Jag vänder mig också till Sten-Ove Sundström som
även han kommer från det socialdemokratiska
partiet. Han är en något annorlunda personlighet
än Sven-Gösta Signell. Sten-Ove Sundström har en
mera låg profil, en mera tystlåten framställning.
Han har huvudsakligen ägnat sig åt
trafiksäkerhetspolitiken, och det har han gjort med
stor framgång. Sten-Ove Sundström är en man som
man har lärt sig att lyssna till och man har respekt
för hans saklighet, och det är en väldigt god
egenskap. När Sten-Ove Sundström nu drar sig
tillbaka till sitt hem och sin verksamhet uppe i
Norrland kommer vi att kunna se tillbaka på hans
år i riksdagen med stor tacksamhet för vad han har
gett oss andra.
Också Hugo Bergdahl lämnar riksdagen. Han är
folkpartiets järnvägsföreträdare i utskottet. Han är
en slipad politiker. Jag skulle vilja påstå att han
även är en ovanligt gedigen folkpartist. Hugo
Bergdahl har på många sätt verkat för att hans
hjärtefråga, nämligen järnvägtrafikens expansion,
har förverkligats, även om målet ibland har
uppnåtts utan hänsyn till medlen.
Rune Thorén var vänlig att tala för den krets som
har varit regeringens underlag i utskottet. Det är
riktigt att vi i vår krets för första gången under
modern tid har skapat en samhörighetskänsla
mellan de borgerliga partierna som bådar gott för
framtiden och ont för motståndarna.
Jag skall nämna er alla vid namn.
Kenth Skårvik, folkpartiets förste företrädare i
utskottet, har en övergripande och saklig syn på hur
vi skall fungera tillsammans.
Elving Andersson är en osedvanligt klok och
omdömesgill politiker med fingerspetskänsla.
Lars Svensk från kds höll under de första åren en
mycket låg profil. Han var uppmärksam på att han
här trädde in i en skola där man ett tag behövde
sitta tyst och lära sig. Sedan har han utvecklats till
en mycket respekterad och kunnig trafikpolitiker,
biträdd och ledsagad av Kenneth Lantz som har
samma egenskaper och samma framtid framför sig.
Bland mina egna partikamrater återfinns Sten
Andersson i Malmö. Han är skickligare än vad
många föreställer sig, och han har en stark politisk
känsla.
Jan Sandberg är framtidens politiker. Han kan allt,
tar på sig allt och vet att väl förvalta varje uppdrag
som han får.
När det gäller mina nya kolleger fäster jag stort
hopp vid Lars Björkmans framtid och, herr talman,
även vid Lars Biörcks framtid.
Till sist vill jag vända mig till Karl-Erik Persson från
Vänsterpartiet. Det är väl ovanligt, Karl-Erik
Persson, att en moderat gör det. Men Karl-Erik
Perssons inlägg i trafikutskottet och även utanför
sessionssalen har gjort att man har respekterat
honom. Man har kunnat upptäcka att han inte bara
är en vänsterpartist utan också en klok och
förståndig trafikpolitiker. Jag tackar också honom
på egna vägnar.
Herr talman! Med detta har jag långt överskridit
den tid som jag fick mig tilldelad. Jag tackar för
generositeten att låta mig stå i talarstolen så länge.
Därmed slutar jag mitt sista anförande i Sveriges
riksdag, och bort går de; stumma skrida de, en efter
en till skuggornas värld.
(Applåder)