Herr talman! När fler reser sig ur fattigdom, bostäder byggs och industrier utvecklas ökar efterfrågan på mineraler och metaller. Sverige har ett ansvar att bidra till den globala försörjningen av dessa metaller och mineraler.
Det är bra. Det ökar levnadsstandarden för människor världen över. Det är bra för miljön och den svenska gruv- och metallindustrin som lever upp till hårda miljökrav. Det ger arbetstillfällen på de orter där mineraler bryts eller där metaller smälts och i hela värdekedjan som börjar på orterna och slutar här i Stockholm med it-konsulter, advokatbyråer och reklambyråer. En stor del av vår svenska välfärd kommer från råvaror som finns i vår berggrund.
Sverige är i dag en ledande gruv- och mineralnation. Naturligtvis är de geologiska förutsättningarna avgörande, men det är även politiken. Att riksdagen 1992 ställde sig bakom den borgerliga regeringens förslag om att prospektering inte längre skulle äga rum i statlig regi eller med statliga medel har varit betydelsefullt.
Ett viktigt motiv då var att statens roll är att skapa goda förutsättningar för företagande, inte att ge särskilt stöd till prospektering. Ledtiderna är långa i gruvnäringen. Många av de prospekteringar som har påbörjats under de senaste två decennierna börjar nu ge resultat i nya gruvor.
Herr talman! Allt fler partier vill utveckla mineralavgiften till en gruvskatt. Ofta förs det fram att det är kortsiktigt utländskt riskkapital bakom investeringarna, och undertonen är att dessa företag tar "våra tillgångar" utan att betala för sig. Ingenting kan vara mer fel.
En investering i en gruva är ett högriskprojekt. Miljarder investeras innan produktionen startar. Som exempel kan nämnas att gruvprojektet i Pajala startade 2005. Nära 8 miljarder har investerats, och det ser ut som att det behövs 2 miljarder till för att projektet ska komma i hamn.
Ofta tar det åratal innan lönsamhet nås, och under den tiden måste ägarna finansiera verksamheten. Att då hävda att det internationella riskkapitalet drivs av en jakt efter snabb avkastning kan inte beskrivas som annat än okunnigt eller kanske rent av populism. Investeringarna i en gruva är mycket långsiktiga. Det tar decennier innan investerarna har fått tillbaka sina pengar.
I dag har vi två partier som tydligt förordar en förändring av mineralavgiften. Det är Miljöpartiet och Vänsterpartiet, samt i debatten som pågår utanför riksdagshuset även ett antal socialdemokrater.
Vänsterpartiet går längst. Vi har nyss hört Kent Persson säga att 10 procent av värdet på mineral som bryts och uppfordras är en lämplig nivå. En sådan hög skatt innebär att gruvor med svag lönsamhet kommer att avvecklas och nya gruvor blir svårare att finansiera.
Skälet är helt enkelt att företagets kostnadsbild är det enda som företagsledningen kan kontrollera. Intäkterna bestäms av en nyckfull världsmarknad. Om skillnaden mellan kostnad och intäkt är liten uteblir investeringen. Om kostnaderna är högre än intäkterna läggs verksamheten ned.
Med en så hög gruvskatt riskerar många av gruvprojekten i Bergslagen och Norrland att aldrig bli av. Förespråkarna utsätter gruvnäringen, dess anställda och gruvkommunerna för den oro som en hög gruvskatt kan innebära tillsammans med fluktuerande mineralpriser.
LKAB:s dåliga 80-tal, eller att Boliden var på fallrepet för knappt tio år sedan, verkar inte förespråkarna för en gruvskatt minnas. Både dollarn och världsmarknadspriset kan snabbt ställa till det för dessa cykliska företag.
Jag tycker att det ibland flödar av närmast nationalistiska argument för att beskatta gruvbranschen hårdare. Det sägs att utländskt kapital som ofta kommer gör vinster på våra naturresurser. Ett mycket stort utländskt intresse finns även i vindkraften. Man kan säga att även där är råvaran gratis. Ska vi då beskatta vindkraften hårdare? Nej, jag tycker inte det.
Både vind och metaller är återvinningsbara. Både vind och metaller leder till investeringar, jobb, miljövänlig energi och stärkt svensk konkurrenskraft. Vi ska vara glada och stolta över att vi lyckas attrahera utländskt kapital.
Herr talman! Regeringen har presenterat en mineralstrategi med fokus på att skapa tillväxt i hela landet genom ett långsiktigt och hållbart användande av landets mineralresurser i samklang med miljö-, natur- och kulturvärden.
Mineralstrategin är ett viktigt avstamp för att ytterliggare förbättra vår konkurrenskraft och samtidigt hantera de utmaningar som följer. Jag har nyss pekat på vikten av att Sverige är ett attraktivt land att investera i. Lika viktigt är att man är i samklang med andra näringar som exempelvis besöksnäringen och rennäringen.
Ofta handlar det då om markanvändning. Det är viktigt att dialogen och synergierna mellan olika näringar tas till vara. Ofta handlar det inte om antingen eller utan om både och.
Den vägledning för ren- och gruvnäring vid tillståndsprocesser som Länsstyrelsen i Norrbotten nu fått i uppdrag att ta fram är en viktig pusselbit för att kunna ta till vara detta liksom Riksantikvarieämbetets uppdrag om hur kulturmiljöer kan tas till vara av både gruv- och besöksnäringen.
Lika viktigt är det att Sverige har en excellent kunskapsbas. Som norrbottning gläds jag åt att den kompetens som finns vid Luleå tekniska universitet får ett allt större erkännande. Där finns ett gediget kunnande inom berg och metallurgi. Utanför universitetsområdet finns LKAB:s forskningsmasugn, Swerea Mefos forskningsanläggning och SSAB:s produktionsanläggning.
Regeringens kraftfulla satsning med närmare 700 miljoner kronor på forskning inom gruv- och mineralnäringen, metallurgi, hållbart byggande och skogsnäringen gör att dessa institutioner kan bli ännu vassare framöver.
Att det svenska ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet lett till att Nordmin, ett expertnätverk, etableras vid Luleå tekniska universitet stärker svensk konkurrenskraft ännu mer.
Nordmin kommer att jobba med hela värdekedjan inom gruvnäringen, från prospektering till återvinning, näringslivsutvecklingsfrågor, företagens sociala ansvar och kompetensutvecklingsfrågor. I Luleå skapas nu i samarbete mellan regeringen, universitetet, näringens aktörer något som kan bli ett världsledande Excellence Center.
Herr talman! En expanderande gruv- och mineralnäring innebär miljardinvesteringar i delar av landet där investeringar ofta har lyst med sin frånvaro. Det är mycket välkommet, men det är också en utveckling som ställer krav.
De samhällen som växer i takt med gruvnäringen måste byggas på ett hållbart sätt, och attraktiva boendemiljöer måste skapas så att arbetskraftspendling över långa sträckor undviks.
LKAB:s beslut om nya huvudnivåer i Malmberget och Kiruna är två mycket viktiga beslut som ger förutsättningar för lokal, regional och nationell tillväxt. Besluten innebär stora förflyttningar av människor och bostäder i dessa två områden.
Här har regeringen tydligt uttryckt att statens ägande i LKAB är en viktig och generell förutsättning för att säkerställa bolagets ansvar i stadsomvandlingen, där styrelserepresentation och kontinuerlig dialog inbegriper ett miljömässigt och socialt ansvarstagande.
Ställningstagandet är bra. Det är självklart att staten som ägare tar sitt ansvar och att det i regeringens riktlinjer till LKAB tydligt framgår vilket ansvar bolaget har för stadsomvandlingen.
Regeringens besked till Malmfältsborna skiljer sig därmed rejält från dåvarande socialdemokratiska partiledaren Håkan Juholts besked vid besöket i Kiruna 2011 då han aviserade att Socialdemokraterna "avser att utreda ansvaret" för stadsflytten. Vad Socialdemokraterna nu vill är oklart då deras utkast till samverkansprogram för gruvnäringen är ute på remiss.
Herr talman! Att upprätthålla en hög nivå på antalet prospekteringar är viktigt, dels eftersom prospekteringarna ger kunskap om vad som finns i backen, dels eftersom det finns ett samband mellan prospekteringsaktivitet och framtida gruvor. Att begränsa möjligheterna till prospektering, som vissa motionärer förespråkar, är dumt både ur ett kunskapsperspektiv och ur ett samhällsperspektiv.
Uran är anledningen till att vissa motionärer vill begränsa möjligheterna. Jag förstår oron men upplever den som delvis obefogad då det redan finns tydliga bestämmelser för uran. Kommuner har möjlighet att yttra sig om undersökningstillstånd för alunskiffer som är en bergart som är rik på uran. Dessutom finns ett kommunalt veto mot uranbrytning.
Efterfrågan på mineraler är stor och växande, inte minst inom den högteknologiska energiindustrin och miljöindustrin. Sverige som nation har goda möjligheter att vidareutveckla näringen. Vi har fyndigheter, lång erfarenhet, hygglig infrastruktur, miljömedvetande och bra lagstiftning.
Jag avslutar med att yrka bifall till utskottets förslag.
(Applåder)