Herr talman! Dagens debatt handlar om mineralpolitiska frågor. Vänsterpartiet har i två motioner tagit upp yrkanden som berör mineralnäringen och närliggande frågor. Jag kommer i mitt anförande att beröra frågan om mineralersättningens storlek och frågan om uranbrytningen.
Men innan dess ska vi komma ihåg att ett modernt samhälle som det vi i dag lever i är helt beroende av mineraler och metaller. Det är bara att titta på våra Ipadar, mobiltelefoner, tv-apparater och vindkraftverk. Alla dessa innehåller mineraler i olika mängder. Därför är det också viktigt att förstå och ha en politik som tar utgångspunkt i nödvändigheten av att hantera dessa frågor med största omsorg.
Innan jag kommer in på själva frågan om mineralersättning ska vi komma ihåg att svensk gruvnäring också är historien om Sveriges framväxt som industrination och välfärdsland. Genom århundraden har vi utvecklat svensk gruvnäring till att bli den moderna gruvindustri som den är i dag. Vi har haft de grundläggande förutsättningarna. Vi har haft skogen och vi har haft vattenkraften som har varit en förutsättning för att vi på ett framgångsrikt sätt ska kunna bryta och bearbeta våra mineraltillgångar.
Ur denna verksamhet har det också växt fram en världsledande verkstadsindustri som i sin tur har skapat välfärd, ekonomisk tillväxt och arbetstillfällen i hela landet. Detta är någonting som vi kan vara stolta över. Det har inte skett bara av nödvändighet, utan det har skett genom en upparbetning av kunskap genom generationer och en medveten satsning på de naturresurser som vi har använt genom historien.
Men det har inte alltid varit så. Vi har haft perioder när gruvnäringen verkligen har varit ifrågasatt och där vi också har ifrågasatt själva existensen för industripolitiken här i Sverige. Det var tjänstesamhället som skulle lyfta oss - inte den gammalmodiga industripolitiken. Under 60-, 70- och 80-talen kallade man Bergslagen för rostbältet - i mycket negativ bemärkelse. Det fanns ingen framtid. Gruvorna lades ned, hyttorna stängdes och stålverken var utsatta för internationell konkurrens.
I dag är tongångarna helt andra. I dag har gruvnäringen fått en renässans som saknar motstycke i svensk historia - inte tack vare vår historia utan tack vare att det finns en ekonomisk tillväxt, en växande befolkning i världen och växande ekonomier framför allt i Asien, Kina, Indien och Brasilien. Detta gör att efterfrågan på mineraler ökar, och det har också fått återspeglingar på Sverige.
Detta är givetvis i grunden positivt. Jag kan försäkra er om att det i många gamla gruvsamhällen finns luttrade kommunpolitiker som har sett nedgångarna, befolkningsomflyttningarna och befolkningsminskningarna. De ser nu en framtid med ökad befolkning, ökade skatteinkomster och en växande framtidstro.
Det finns anledning till framtidstro. Detta är i grunden någonting positivt. Men om man vänder på myntet och kikar lite grann på baksidan ser man också en rad utmaningar som kommunerna står inför och som man måste ta på allvar. Vi ska komma ihåg att gruvverksamhet och gruvnäring är extremt miljöpåverkande. Vi kan bara titta på det stora experimentet med uranbrytning i Sverige i slutet på 60- och början på 70-talet i Ranstad. Där ligger dagbrottet som ett öppet sår som fortfarande varar. Det belastar fortfarande samhället med miljökostnader. Det är kostnader och utmaningar som vi inte ser slutet på. Därför måste man ta människors oro på allvar när det gäller uranbrytning i Jämtland och i Oviken.
För Vänsterpartiet är inte detta några konstigheter. Vi vill avveckla kärnkraften. Alltså behöver vi inte heller bryta uran eller prospektera efter uran. Därför yrkar jag bifall till reservation 6, där uranbrytning tas upp.
Vi ser också andra konsekvenser. Jonas tog upp de två konkurserna i Västerbotten. Det var ett gruvbolag som via sitt dotterbolag satte två verksamheter i konkurs. Det fanns ekonomiska orsaker, men framför allt kunde man inte lösa de miljöproblem som man hade när det gäller gruvverksamheten. Och vad gjorde man? Man försatte det i konkurs och lämnade över hela kostnaden på samhället och skattebetalarna. Det är oanständigt.
Det går att göra någonting åt den här delen. Om man införde ett ansvarsgenombrott skulle moderbolaget ha kunnat få stå för hela saneringskostnaden. Det hade varit rimligt. Nu får skattebetalarna stå för det, och staten får i sista hand möjligtvis skjuta till pengar.
Det finns också andra utmaningar och konfliktytor. Det handlar om markanvändningen och om konflikten mellan industripolitik, rennäringen och den växande besöksnäringen. Vad ska marken användas till, och på vilket sätt ska den exploateras?
Det finns även något annat som vi måste se när vi talar om utvecklingen av gruvbygderna. Hur ska man ersätta de fastigheter som blir beslagtagna och som ska köpas ut? Den nya expropriationslagen som antogs 2010 innebär att man ersätter en sakägare med marknadsvärdet plus 25 procent. Vi har konflikter i Gällivare i dag när det gäller detta. Jag kan försäkra att det inte på långa vägar täcker nyproduktion av nya hus för dessa villaägare. Marknadsvärde plus 25 procent kan röra sig om högst 1 ½ miljon. En nybyggd likvärdig villa går på runt 2-3 miljoner. Det är lika dyrt att bygga uppe i Gällivare som nere i Stockholmstrakten. Skillnaden är markpriset. Annars är det lika dyrt.
Detta måste man lösa, men regeringen har inte gjort någonting åt det trots att man tillsatte en utredning 2006 som fick förlängt uppdrag till 2008 eller 2010, tror jag att det var. Det var Boverket som skulle titta på de här sakerna. Ännu har man inte gjort något. I mineralstrategin kommer man fram till att man nog måste se över hur man ska lösa byggnationen i gruvkommunerna.
Det är en svaghet. Problemet finns och är väl analyserat. Förslagen finns inte minst från småkommunsamverkan i landsbygdskommunerna. De har lämnat förslag på hur det ska se ut, och ingenting har gjorts.
Det finns också andra konfliktytor som man måste lösa och som inte är lösta. Det gäller infrastrukturen. Vem ska stå för den? Den är nödvändig för att man ska kunna låta malmvagnarna återigen rulla från Bergslagen eller där nya gruvor öppnas i Norrbotten. Det gäller skolan och allmän servicetillgång.
Det är väl ingen här som vill ha baracksamhällen i de nya gruvsamhällen som byggs upp eller fly-in-fly-out som för oljeborrplattformsarbetare. En grundförutsättning för en växande kommun med framtidstro är givetvis att så många som möjligt som får jobb i gruvkommunerna också bosätter sig där. Men då måste också samhällena kunna erbjuda någonting med bostäder, samhällsservice och infrastruktur.
Här har staten en viktig roll att spela. Vi menar från Vänsterpartiet att det är rimligt att höja mineralersättningen från dagens 2 promille av uppfordrad malm under ett år till 10 procent, som vi har föreslagit senare.
Det är rimligt att utveckla och bygga upp regionala fonder som man använder för att motverka just den problembild som jag tagit upp och lösa de konfliktytor som finns.
Om vi ser till mineralpolitiken är den också historien om kampen om våra naturresurser. Så har det varit från 1300-talet när de första privilegiebreven kom fram till dagens minerallagstiftning.
Vem ska äga naturtillgångarna? Är det markägare, gruvägare eller staten? Det har reglerats genom historien. Det har sett olika ut beroende på vad det varit för maktkoncentrationer.
På 1600-talet var det behov av att staten fick in så mycket som möjligt av detta. Vi hade krig som vi förde som skulle betalas med tillgångar från Falu koppargruva och Sala silvergruva.
Så här har det sett ut. Ända fram till 1993 hade vi en kronoandel på 50 procent av vinsterna som tillföll staten. Det ändrades 2005. Nu är det 2 promille.
Herr talman! Det är dags att rikedomarna också kommer gruvsamhällena och de regionala delarna av Sverige till del. Genom att höja ersättningen och införa en gruvfond har vi möjlighet att möta utvecklingen och de utmaningar vi står inför.