Herr talman! Ärade ledamöter! Ärade åhörare! Vi har under de senaste åren sett en utveckling av folkrätten, dess betydelse, dess uttolkning och debatten om det folkrättsliga regelkomplexet.
Jag tycker att det är viktigt att i det här sammanhanget säga att den klassiska folkrätten som är inriktad på mellanstatliga förhållanden faktiskt har utvecklats väldigt mycket under de senaste decennierna. Det finns många som har en pessimistisk syn på folkrättens betydelse. Men det är inte längre sedan än när jag var student på juristlinjen i Lund som man inte kunde lägga sig i andra staters inre angelägenheter för att diskutera mänskliga rättigheter. Och det första genombrottet i suveränitetsprincipen på detta område kom med en Ekosocresolution om
gross and massive violations of human rights
. Det är inte så länge sedan.
Ändå finns det fortsatt ett oerhört stort behov av att utveckla folkrätten och främst i relation till mänskliga rättigheter och till den humanitära rätten, det vill säga de regler som gäller konflikter inom och mellan stater.
Den instabilitet som vi upplever i dag och de hot som finns kommer mera sällan från konflikter mellan länder, som är den klassiska situationen. I stället handlar det om konflikter då individernas rättigheter och staters suveränitet kommer i motsatsförhållande. Dagens hot kommer i allt högre grad från grupper av människor, grupper av aktivister.
Den kamp mot terrorismen som pågått sedan den 11 september 2001 har paradoxalt nog i vissa fall lett till mindre skydd för mänskliga rättigheter och förlorat förtroende för folkrättens förmåga att bidra till ordning och reda på den här planeten.
I det fortsatta arbetet att förhindra att terrorism uppstår och att motverka terroristattacker får inte de mänskliga rättigheterna bli lidande.
Vi behöver ha en mycket tydligare diskussion om hur åtgärder mot terrorismen konfronterar regler om mänskliga rättigheter och var den riktiga och adekvata gränsen går. Och vi kan konstatera att man under de första månaderna efter attacken mot World Trade Center faktiskt på flera håll överträdde denna mycket viktiga gräns.
Vi är också alla överens om att det är av största vikt att alla länder respekterar folkrätten. Vidare är vi överens om att det är särskilt viktigt för små och medelstora länder att folkrätten upprätthålls. Sverige hade förr traditionellt en oerhört stark ställning i detta att samla små och medelstora länder just runt förstärkning av folkrätten och
rule of law.
Det är en ledande roll som vi inte längre har, något som jag beklagar djupt. Det märks i FN-sammanhang och i olika internationella organisationer. Det märks också inom EU i till exempel diskussionen om omröstningsregler och olika länders tyngd i ministerrådet. Samtidigt finns den en väldigt grundläggande enighet om folkrättens betydelse.
Man kan fråga sig: Varför efterlevs inte dessa regler? Det finns exempel som har nämnts i den här debatten i eftermiddag när vi i det här huset har varit oense om folkrättens betydelse. Jag tänker på hanteringen av Irakkrisen och det påföljande kriget, behandlingen av fångar i Irak och fångarna i Guantánamo Bay. Centerpartiet var emot koalitionens krig mot Irak, eftersom vi ansåg att det inte fanns folkrättsligt stöd för det. Det fanns andra som inte tolkade saken på samma sätt som vi, vilket vi också hört i debatten.
Vi ville att FN:s säkerhetsråd skulle fatta beslut om saken och att FN skulle vara i ledning för en eventuell operation. Så blev det tyvärr inte. Nu är vi i en situation där diskussionen fokuseras på hur detta krig ska avslutas och hur mänskliga rättigheter och demokrati ska förstärkas i Irak. Det förs en oerhört viktig diskussion om den så kallade Bushdoktrinen, där jag tycker att vi ska vara oerhört skeptiska.
Herr talman! Vi har de senaste dagarna nåtts av besked om kränkningar begångna av såväl brittiska som amerikanska soldater. De misstänks för brott mot fångar i Irak enligt Genèvekonventionens regler. Det är en sak som jag tagit upp i utskottet vid de tillfällen jag varit där.
Det är nu väldigt länge sedan Henri Dunant kom ridande morgonen efter slaget vid Solferino och upptäckte de sårade soldater som ingen hade tagit hand om. De låg utspridda i gräset utan medicinsk hjälp, utan vård av något slag och ens tillgång till vatten eller någon annan lindring av de plågor som sårade utsätts för.
Sedan dess har ICRC bildats - Internationella Röda Korset - och de fyra Genèvekonventionerna har utvecklats. Hela tiden under förra århundradet har reglerna stärkts och deras roll stärkts i det internationella samfundet, fram till nu. Det är min bedömning. Det är en mycket allvarlig utveckling.
Konventionerna handlar om hur civilbefolkningen ska behandlas och skyddas i en konflikt, hur krigsfångar ska skyddas och behandlas i en konflikt och hur sårade ska skyddas och behandlas i en konflikt. Det är inte tillåtet att sparka, slå eller att tortera fångar. Konventionen är mycket tydlig på denna punkt.
Klarar inte soldater i ett krig av att visa medmänsklighet och respekt för tillfångatagna människor ska de inte finnas med i militära operationer. Det är varje lands lednings ansvar att se till att dess soldater respekterar de mänskliga rättigheterna och de internationella konventioner som ingåtts.
Länder har gränser, men principer har inga gränser. Det finns inga gränser på någon karta som visar var en princip tar slut och en annan börjar. Om vi håller oss till den tanken borde respekten för mänskliga rättigheter finnas och erkännas i alla länder på denna jord. Om vi tror på de mänskliga rättigheterna och människors lika värde borde vi skrika högt när de principerna bryts.
Varför hörs så få och så lågmälda åsikter om fånglägret i Guantánamo Bay? När kommer regeringen att höja sin röst så högt att det hörs ända in i Vita huset till den enligt hörsägen trevlige presidenten där om att vi inte längre tolererar eller accepterar att det sitter människor som berövats sin frihet i ett fångläger? De fångar som sitter på Guantánamo Bay har nekats rättigheter som krigsfångar och också civila fångar har. De har inte åtalats för något brott.
Herr talman! Dostojevskij skrev, i översättning: "You can only know the nature of a civilisation by visiting it's prisons." Man kan bara känna en civilisations rätta natur genom att besöka dess fängelser. Av alla de prov som en civilisation kan utsättas för är användandet av makt över de maktlösa det största provet. Här har tyvärr flera stater visat en oerhörd brist på respekt för de regler som finns.
Jag vill veta när den svenska medborgare som sitter inlåst på Guantánamo Bay kommer att friges. Jag vill också höra att den svenska regeringen använder den inom diplomatin och folkrätten urgamla rätten om
jus protectionis
, det vill säga rätten för en stat att intervenera till skydd för sina medborgare, på ett tydligt sätt.
Herr talman! Jag har inte berört konflikten i Israel och Palestina. Det är likadant där. Vi anser att den konflikten måste lösas mot bakrund av
rule of law
och respekt för folkrätten. Vi har inte berört den internationella brottmålsdomstolen. Jag vill påpeka att det är ytterst beklagligt att USA inte har ratificerat stadgan. Varken domstolen eller de särskilda tribunaler som har satts upp de senaste åren för att klara av både forna Jugoslavien och Rwanda hade haft några personer att fysiskt lagföra om det inte hade funnits soldater i närheten som rent fysiskt tillfångatagit dessa för krigsbrott anklagade personer. Det tycker jag att Miljöpartiet ska fundera över.
Om vi menar allvar med alla vackra tal om människors lika rätt och lika värde måste detta också innefatta sexuell läggning och könstillhörighet. FN:s roll måste stärkas.
Jag har i utskottet också diskuterat varför folkrätten inte efterlevs. Jag tror att en förklaring är att många länder gör som vi beklagligtvis gör i Sverige. Vi återrapporterar inte och diskuterar resultatet i de särskilda traktattillsatta kommissioner som finns. Vi har inte någon debatt här i kammaren när Sverige har fått kritik i Barnkommittén, i Kvinnokommittén eller i Tortyrkommittén. En sådan diskussion skulle stärka respekten för folkrätten också i Sverige.
Vi har inte någon reservation. Jag har varit på begravning när utskottssammanträdet hölls, och Agne Hansson var på resa med utrikesutskottet. Jag skulle ändå vilja yrka bifall till partimotionen 2002/03:U212 yrkande 7.