Herr talman! Så här var tågordningen när det gällde Afghanistankonflikten:
Anledningen till att USA inriktade sig på Afghanistan var att man åberopade självförsvarsrätten enligt FN-stadgan. Man ansåg sig vara angripen. Man ansåg sig vara i krig. Man ville använda rätten att försvara sig med eller utan ett större FN-mandat. Så småningom slängde man in bekämpandet av talibaner, som jästen efter degen. Man skyndade sig att också lägga in någon sorts vällovligt alibi, nämligen att alla tyckte illa om talibaner. Det var den tågordning som var, och det finns dokumenterat på väldigt många ställen. I dag talar man om vilken välgärning det var.
Läget i Afghanistan är inte stabilt. Det visar sig att detta bombande naturligtvis var mer destruktivt än välgörande för alla parter på alla nivåer. Man har inte uppnått någonting. Man har inte krossat al-Qaida. Man har inte hittat Usama bin Ladin. Det var en dålig metod. Så är det.
Du bad också om svar när det gäller Israel och Palestina. Det handlar ju om att säkra gränser. Det handlar om att Israel har förgripit sig på palestiniernas gränser ända sedan 1967. Självklart ska en tvåstatslösning bygga på säkra gränser och ett erkännande av båda parters rätt till existens. Jag tror att vi är ganska eniga om det.
Det som jag menar i grunden gör Israel-Palestina-debatten infekterad är att man inte riktigt vågar erkänna att de inte är jämbördiga parter. Den ena är inte en stat. Den ena har inte en armé. Palestinierna är alltså i underläge, och detta måste man se när man bedömer den här konflikten.