Fru talman! Förändringarna inom den kommunala
sektorn har varit stora under det senaste århundradet.
Omfattningen av kommunernas verksamhet har ökat
kraftigt. Det föreligger stora skillnader mellan dagens
kommun och den som fanns exempelvis i slutet av
förra århundradet.
De viktigaste kommunala förtroendeuppdragen
har alltmer fått karaktären av heltidssysslor. Samtidigt
har en stor kår av kommunala tjänstemän vuxit fram.
Staten har i allt större utsträckning lagt nya förvalt-
ningsuppgifter på kommunerna och i många samman-
hang ingripit understödjande och reglerande i den
kommunala verksamheten.
Den av staten specialreglerade kommunalförvalt-
ningen, som år 1862 inte omfattade mycket mer än
folkskoleväsendet och fattigvården, har vuxit i sådan
omfattning att den numera intar en dominerande
ställning.
Allt detta har inneburit en vidgning av kommuner-
nas verksamhetsområde. Den ursprungliga tanken
bakom den lokala självstyrelsen, att de boende inom
ett visst geografiskt område själva skall ha rätt att
förvalta vissa gemensamma angelägenheter av intres-
se för alla boende i området, måste emellertid alltjämt
anses vara det som ger kommunerna anledning att
över huvud taget finnas.
I 2 kap. 1 § kommunallagen är det mycket tydligt
angivet att det som en kommun eller ett landsting
engagerar sig i måste vara av allmänt intresse för
kommuninvånarna och ha anknytning till kommunens
eller landstingets geografiska område eller till dess
medlemmar. Enligt 2 kap. 7 § kommunallagen är det
visserligen tillåtet för kommuner och landsting att
driva näringsverksamhet, men det får i så fall ske i en
mycket begränsad omfattning och utan vinstsyfte. 1
kap. 7 § regeringsformen slår fast att beslutanderätten
i kommunerna utövas av valda församlingar. Av det
stadgandet kan man dra slutsatsen att grundlagsstifta-
ren helt allmänt anser att direktvalda politiska organ
är att föredra framför indirekt valda organ. När det
gäller frågor av mer grundläggande natur eller av
mera generell räckvidd torde det knappast vara
grundlagsenligt att fatta beslut någon annanstans än i
kommunens direktvalda församling, dvs. i fullmäkti-
ge. Kommunikationen med medborgarna och möjlig-
heten att utkräva ansvar underlättas också genom
direktvalda församlingar.
Riksdagen har under senare år vid flera tillfällen
fattat beslut om olika former för kommunal samver-
kan. Vi har fått en försöksverksamhet med medbor-
garkontor. Kommunala aktiebolag har givits rätt att
under vissa förutsättningar bedriva försök med upp-
dragsverksamhet i andra kommuner eller landsting
inom området kollektivtrafik. Kommuner och lands-
ting har erhållit möjlighet att anlita en annan kommun
för att ombesörja vissa uppgifter och vidare att lämna
uppdrag till anställd i annan kommun att besluta på
kommunens vägnar. Det har också blivit möjligt att
starta försöksverksamhet med gemensam nämnd för
flera landsting när det gäller sjukhussamverkan.
Fru talman! I många avseenden är det positivt att
det ges utrymme för samverkan mellan kommuner
och landsting. Kommuner och landsting måste ha
tillgång till enkla och smidiga former för samarbete.
Detta kan innebära effektivitetsvinster som kommer
medborgarna till godo. En kommunal samverkan får
emellertid inte leda till att grundläggande principen
om exempelvis kommunal självstyrelse och kommu-
nal demokrati åsidosätts. En sådan samverkan får inte
heller leda till att den kommunala lokaliseringsprinci-
pen eller principer om att kommuner och landsting
inte får driva näringsverksamhet i vinstsyfte helt sätts
ur spel.
Den proposition som vi nu behandlar med förslag
om ökade möjligheter till kommunal samverkan är en
produkt som skapar stor osäkerhet när det gäller just
dessa principer. Propositionens olika förslag är på
flera punkter tämligen detaljerade, men de övervä-
ganden som har lett fram till förslagen är genomgåen-
de mycket knapphändigt redovisade. I flera fall är det
därför faktiskt svårt att förstå deras närmare innebörd.
I propositionen förs, som Birgit Friggebo var inne
på, en mängd olika resonemang om effektivitet, men
man går inte närmare in på vilka följdeffekter som
uppstår för medborgarna om de olika förslagen ge-
nomförs. Demokratiaspekten, med avseende på det
som föreslås, är mycket knapphändigt, ja praktiskt
taget inte alls, berörd. Åtskilliga frågor hänger helt
enkelt i luften.
I flera remissyttranden över Kommunala förnyel-
sekommitténs förslag, Kommunalförbund och gemen-
sam nämnd - två former för kommunal samverkan,
som i stor utsträckning ligger till grund för proposi-
tionen, har det framförts allvarliga invändningar.
Statskontoret pekar på det förhållandet att en verk-
samhet som bedrivs gemensamt mellan kommuner
visserligen kan ge ökad effektivitet, men att den också
innebär att medborgarna via sina politiskt förtroende-
valda inte längre kan göra anspråk på att ha full be-
stämmanderätt över verksamheten. Vidare under-
stryks att ett indirekt valt organ inte har samma de-
mokratiska legitimitet som ett direkt valt organ, och
att möjligheterna till insyn i verksamheten i praktiken
är något mer begränsade när det gäller det indirekt
valda organet.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universi-
tet pekar på det förhållandet att den enskilde kom-
munmedlemmen får allt svårare att orientera sig i en
redan invecklad kommunal tillvaro och varnar för att
kommunmedlemmen med det föreliggande förslaget
kan komma att förlora känslan av tillhörighet till en
kommun och därmed grunden för ett önskvärt poli-
tiskt engagemang.
När det gäller reglerna om kommunalförbund har
regeringen i propositionen föreslagit att medlemmarna
i förbundsordningen skall kunna föreskriva att för-
bundets styrelse skall vara ställföreträdare för den
beslutande församlingen, och att styrelsen skall få
fatta beslut som i kommuner och landsting annars
enbart ankommer på fullmäktige.
Genom detta förslag skjuter man sönder själva den
kommunala grundidén, nämligen att alla kommunin-
vånare skall ha möjlighet att på nära håll följa och
delta i det kommunala och demokratiska beslutsfat-
tandet. Den enskilde kommuninvånaren blir med
propositionsförslaget väldigt liten. Vi får en rejäl
maktförskjutning från de enskilda kommuninvånarna
till stora och mäktiga kommunalförbund.
Inte ens när det gäller kommunerna och landsting-
en har man alltså velat acceptera en sådan delega-
tionsmöjlighet. I 3 kap. 10 § kommunallagen finns
visserligen en rätt för fullmäktige i en kommun att
uppdra åt en nämnd att i fullmäktiges ställe besluta i
ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden. Men
ärenden av principiell beskaffenhet eller i övrigt av
större vikt för kommunen eller landstinget och som
anges i 3 kap. 9 § kommunallagen, exempelvis angå-
ende budget, skatt och andra viktiga ekonomiska
frågor, eller som enligt någon annan paragraf i kom-
munallagen eller annan författning skall avgöras av
fullmäktige får inte delegeras till nämnderna.
Det är svårt att förstå, fru talman, varför styrelsen i
ett kommunalförbund skall kunna vara ställföreträdare
när motsvarande möjlighet inte finns i kommuner och
landsting. Regeringen har inte redovisat vilka övervä-
ganden som lett fram till detta förslag. Jag kan därför
inte göra annat än att dra slutsatsen att man helt enkelt
inte tänkt igenom saken ordentligt.
Det finns rent av skäl att ifrågasätta huruvida för-
slaget på denna punkt är konstitutionellt korrekt med
tanke på bestämmelsen i 1 kap. 7 § regeringsformen,
som innebär att beslut i frågor av mer grundläggande
natur eller med generell räckvidd skall fattas i en
kommuns direktvalda församling. Denna bestämmel-
se, alltså 1 kap. 7 § regeringsformen, anses visserligen
inte hindra att kommunala angelägenheter anförtros åt
kommunalförbund. Men när nu styrelsen i kommunal-
förbundet skall vara ställföreträdare för den beslutan-
de församlingen stängs ytterligare en dörr för den
enskilde kommuninvånaren i medlemskommunen.
Frågan är också vad som över huvud taget kom-
mer att finnas kvar av den kommunala lokalisering-
sprincipen, om propositionsförslaget går igenom. Hur
stor är anknytningen till en kommuns eller ett lands-
tings geografiska område när kommunen eller lands-
tinget samverkar med andra kommuner i ett kommu-
nalförbund eller en gemensam nämnd som i sin tur
endast har verksamhet på någon helt annan plats än i
den förstnämnda kommunen? Sådana situationer är ju
fullt möjliga enligt propositionen, vars förslag är
mycket generellt hållna och ger mycket vida ramar för
kommuner och landsting att samarbeta.
Risken är också stor att urholkningen av principen
om att kommuner och landsting inte får bedriva nä-
ringsverksamhet i vinstsyfte kommer att fortsätta om
propositionsförslaget genomförs. Under de senaste
åren har vi ju fått alltfler kommunala aktörer på are-
nan, och detta har medfört stora konkurrensproblem.
Man skulle visserligen kunna säga att förslaget om
t.ex. gemensamma nämnder gör de kommunala bola-
gen överflödiga eller mindre motiverade och att det är
bra, om kommunal samverkan i offentligrättslig form
prioriteras framför privaträttsliga former som t.ex.
aktiebolag, handels- och kommanditbolag eller stiftel-
ser. Men det här förslaget får inte heller innebära att
den kommunala näringsverksamheten bara förs över
till de nya gemensamma nämnderna och därigenom på
något sätt uppfattas som mer legitim.
Kommunal näringsverksamhet är alltid fel när den
bedrivs i vinstsyfte eller på områden som inte kan
anses ligga inom kommuners och landstings formella
kompetens och naturliga verksamhetsområde. När
kommuner och landsting bedriver näringsverksamhet
på konkurrensmarknader leder detta alltid till en
snedvridning av konkurrensen gentemot privata före-
tag. All kommunal verksamhet garanteras ju ytterst av
skattemedel, varför kommunal näringsverksamhet
innebär ett lågt eller i många fall inget ekonomiskt
risktagande jämfört med t.ex. privata företag. Detta
snedvrider konkurrensen till de privata företagens
nackdel. Vid exempelvis en anbudstävlan kan kom-
muner och landsting ofta beräkna anbudspriser med
lägre riskmarginaler än konkurrerande privata företag.
Inte minst i dag, när arbetslösheten är hög, behövs
det mycket nytt företagande i Sverige. Om kommuner
och landsting fortsätter eller rent av ökar sin närings-
verksamhet, finns det ingen möjlighet för lokala små-
företag att växa fram, på grund av den snedvridning
av konkurrensen som den kommunala verksamheten
skapar.
Konkurrensverket har i sitt remissvar beträffande
Kommunala förnyelsekommitténs tidigare nämnda
betänkande varnat för de konkurrensproblem som
uppstått genom det ökade kommunala engagemanget
på näringsområdet och t.o.m. avstyrkt hela kommit-
téns förslag.
Från moderat sida anser vi att de i propositionen
framlagda lagförslagen bör ändras så att kommunal
samverkan i kommunalförbund eller gemensam
nämnd skall få gälla tjänsteproduktion i egen regi
endast om den föregåtts av konkurrensupphandling.
Samverkan i kommunalförbund eller gemensam
nämnd skall enligt vår mening i första hand få före-
komma just beträffande upphandling samt i tillämpba-
ra fall av myndighetsutövning. Vi accepterar alltså
regler om utökad kommunal samverkan, men bara
under förutsättning att sådana begränsningar vidtas
som leder till att den nya samverkansformen i stället
kan stimulera konkurrensutsättning.
Jag ställer mig bakom reservationerna 1, 3 och 5
men yrkar här bara bifall till reservation nr 1.