Fru talman! Kenneth Kvist utnyttjar två gamla och
vanliga socialistiska taktiska grepp. Han säger för det
första att det som han framhåll egentligen inte var det
som han ville få framfört - och så fick han det ändå
sagt. För det andra målar han först upp en bild, som
han sedan argumenterar mot. Därmed har vunnits det
dubbla syftet dels att smutskasta, dels att vinkla
framställningen så att man får fram en helt vansinnig
bild.
Det verkar som om inte heller Kenneth Kvist har
läst min motion. Jag får det intrycket mot bakgrund av
skrivningen i betänkandet och de reaktioner som här
har förekommit. Jag vill inte att man på något sätt
skall inskränka press- och yttrandefriheten, utan frå-
gan är hur man skall kunna skydda de människor som
på grund av vårt öppna samhälle och fria debattklimat
kan bli illa hanterade i massmedierna. Det är fråga om
att skydda den lilla människan. Kenneth Kvist brukar
annars berömma sig av att vara en av dem som talar
för henne, men jag märker inget av detta i det här
sammanhanget.
Den tryckfrihetslagstiftning som vi har haft sedan
1766 är ömtålig och skör, och den måste vi vara rädda
om. Men då måste också de som verkar inom den se
till att de inte trampar över dess gränser. Många små
människor, som inte alls är pampar och makthavare,
råkar faktiskt illa ut, och många gånger vågar de inte
heller gå till storms mot dem som har trampat över.
Den person som har åstadkommit de ärendehand-
lingar som jag tidigare viftade med är en person som
är van att ta för sig och att säga ifrån, men vad gör
den lille stackare som inte kan göra det? Om man
gömmer sig bakom JK, som säger att han bara tar upp
principfall, glömmer man den lilla människan, och det
är för hennes skull som vi sitter här. De andra klarar
sig ändå, Kenneth Kvist.