Fru talman! Egentligen är timmen så sen att jag
inte borde uppta kammarens tid, och egentligen är
frågan så stor att den vore värd en annan behandling.
Men jag kan ändå inte låta bli att säga detta.
Det är inte så att vi inte är medvetna om att riks-
dagen en gång har uttalat att det inte skall finnas
orimliga löner. Nu avser man att göra ett väldigt låg-
mält uttalande igen. Men det här hjälper ju inte när de
statliga bolagen, trots riksdagens uttalanden till rege-
ringen, går ut och anställer till dessa löner. Trots att
det faktiskt är regeringen som utser denna styrelse
borde man ta konsekvenserna av att riksdagen en
gång har uttalat att så här skall det inte vara.
Det kan inte vara rimligt att man ett år säger: Det
här är orimligt. Nästa år säger man: Det här är orim-
ligt. Sedan går arbetsmarknadsministern ut i mass-
medierna och säger: Det här är orimligt. Utskottets
ordförande går ut i massmedierna och säger: Det här
är orimligt. Och så gör man inget mer!
Jag delar Sonja Franssons ambition, och jag delar
åsikten att det här faktiskt är orimligt. Men jag tycker
dessutom att man skall göra någonting åt det orimliga!