Fru talman! Vi har svårt att finna ord för den
mänskliga tragedin i och omkring Kosovo. Männi-
skor föses som boskap från sina hem. Desperata för-
äldrar söker minderåriga barn. Utmattade gamla
tvingas köa i dagar utan mat, toaletter och värdighet.
Under mitt besök i Genève nyligen samtalade jag
med FN:s flyktingkommissarie och FN:s högkom-
missarie för mänskliga rättigheter. De samtalen för-
stärkte bilden av en planerad och systematisk fördriv-
ning av civila kosovoalbaner från president Milose-
vics sida. Konflikten i Kosovo har pågått i närmare
tio år. Under denna tid har det internationella sam-
fundet upprepade gånger uppmanat Milosevic att lösa
konflikten på ett konstruktivt och fredligt sätt. I stället
för att förhandla fortsatte har förtrycket och terrorn.
Om detta vittnar 260 000 kosovoalbaner på flykt
redan innan Natoaktionen. Det är mot den bakgrun-
den som man måste se kriget.
En hållbar lösning av Kosovokonflikten måste till
slut nås med politiska medel. FN:s generalsekreterare
och EU:s utrikesministrar ställde i förra veckan tydli-
ga och likartade krav på Milosevic. Först och främst
måste han omedelbart stoppa dödandet och de militä-
ra aktionerna i Kosovo. De jugoslaviska militära
styrkorna, polis och paramilitära grupper skall dras
tillbaka. Milosevic måste också ge sitt medgivande
till en internationell militär fredsbevarande närvaro.
Han måste godta ett ovillkorligt återvändande av alla
de människor som deporterats, och han måste garan-
tera att de humanitära organisationerna ges obehind-
rat tillträde. Han måste på ett trovärdigt sätt ge för-
säkran om sin beredvillighet att på basis av Ram-
bouilletavtalet utarbeta ett politiskt ramavtal för Ko-
sovo i överensstämmelse med FN-stadgan och folk-
rätten. De utspel som vi hittills sett från Belgrad har
inte varit tillräckliga.
Vad kan då Sverige göra i detta läge? Den huma-
nitära krisen pågår nu, och den kan inte vänta på en
lösning. Låt mig berätta lite grann om regeringens
insatser i den humanitära kris vi i dag kan se.
Regeringen har tidigare fattat beslut om drygt 27
miljoner kronor i humanitärt bistånd till Kosovo. Det
innefattar stöd till svenska enskilda organisationer,
Röda korset och FN:s flyktingkommissarie UNHCR.
Regeringen beslutade i dag att Räddningsverkets
transportkapacitet skall ställas till livsmedelspro-
grammets förfogande för att fortsätta arbetet med att
transportera förnödenheter i regionen till en kostnad
av ytterligare 8 miljoner. Räddningsverkets lastbilar
kommer därmed att kunna utnyttjas som en efter-
längtad och gemensam resurs för FN-organet i områ-
det under UNHCR:s samordningsansvar. Därutöver
undersöker regeringen möjligheten att vid behov bistå
UNHCR med två transportflygplan av typ Herkules.
Vidare hoppas vi för humanitära ändamål kunna
utnyttja delar av den numera hemtagna Unpredep-
styrkan från Makedonien. Det samarbetsavtal för
1999 som Sverige slöt med UNHCR i mars omfattar
totalt 340 miljoner kronor. I avtalet förutsågs att det
kritiska läget i Kosovo skulle kunna kräva extraordi-
nära insatser. Så hittills har UNHCR använt 17 miljo-
ner kronor av det svenska bidraget för krisen i Ko-
sovo. Regeringen beslutar också nästa vecka om
bidrag till Internationella röda korskommittén, vilket
betyder ytterligare 8,5 miljoner kronor till Kosovo.
Redan under påskhelgen sände Sverige genom Rädd-
ningsverket stora mängder förnödenheter, mat, tält,
vattentankar och filtar till krisområdet.
Vi måste också stödja de grannländer som nu bär
den största bördan gemensamt i det internationella
samfundet. EU-kommissionen har presenterat ett
biståndspaket på 2,3 miljarder kronor för att hjälpa de
regeringar som är särskilt utsatta, främst i Albanien,
Makedonien och Montenegro.
Skydd och bistånd till flyktingarna i regionen är
det främsta alternativet. Men det finns också behov
av en beredskap av att avlasta länderna i närområdet
genom att också andra länder ger ett tillfälligt skydd.
Sverige är berett att ge upp till 5 000 personer sådant
tillfälligt skydd. Pierre Schori var i förra veckan på
plats i Makedonien för information och samtal om
flyktingläget.
Det jag har räknat upp nu handlar om de kortsikti-
ga åtgärderna för att bidra till att lösa den humanitära
krisen. Det handlar också om att vi nu måste se de
långsiktiga åtgärderna och fundera över vad som på
lång sikt kan göras på Balkan för att få en lösning.
När en fredsuppgörelse har uppnåtts och flykting-
arna återvänder måste Kosovo ges möjlighet att byg-
ga upp det samhälle som vi varje dag i tidningarna
kan läsa om har raserats. Regeringen har redan tagit
ett initiativ och tidigare varit värd för en internationell
konferens med diskussion om hur vi kan stärka det
civila samhället i Kosovo och hur vi gemensamt in-
ternationellt kan göra återuppbyggnadsinsatser och
naturligtvis ge bistånd.
Politiskt är vår stora utmaning att i sydöstra Euro-
pa knyta ihop både med varandra och med övriga
Europa de länder och de folk som har genomlidit krig
på 1990-talet. Den ekonomiska och politiska omställ-
ningen och säkerhetsuppbyggandet har genomförts
den gångna tioårsperioden i Centraleuropa, men i
sydöstra Europa har denna process precis börjat.
Vi måste stödja den processen också genom eko-
nomiskt stöd och genom insatser som ställer krav på
mottagarna och stimulerar länderna till samarbete,
insatser som skulle kunna jämföras med Marshall-
hjälpen efter andra världskriget.
Behovet av stöd från EU gäller såväl den politiska
och ekonomiska omvandlingen som återuppbyggnad
och försoning. Här kommer den svenska regeringen
att vara fortsatt aktiv och drivande inom EU. Vi be-
höver en gemensam bred ansats för förebyggande och
hållbara konfliktlösningar i regionen.
Det långsiktiga arbetet handlar också om att stärka
FN och folkrätten. Det var naturligtvis ett bakslag för
FN:s och säkerhetsrådets auktoritet att rådet inte
kunde enas om åtgärder för att följa upp de resolutio-
ner om konflikten i Kosovo som rådet antog förra
hösten. Sverige arbetade som säkerhetsrådsmedlem
målmedvetet för att rådet skulle ha denna beredskap.
De permanenta medlemmarna av FN:s säkerhets-
råd har ett särskilt ansvar för att FN-vägen kan an-
vändas fullt ut. Det gäller även användning av militä-
ra medel där internationell fred och säkerhet hotas.
Missbruk av vetorätten undergräver säkerhetsrå-
dets ställning och trovärdighet. Samtidigt skall vi
komma ihåg att de säkerhetsrådsresolutioner som har
antagits ger det internationella samfundet en enad röst
i kraven på Milosevic. Det är nu nödvändigt att åter-
upprätta säkerhetsrådets auktoritet.
En viktig lärdom av Kosovokonflikten är att vi
behöver stärka vår kunskap om, vår förmåga till och
vår vilja att förebygga konflikter. En annan lärdom är
att säkerhetsrådet måste reformeras för att bli mer
effektivt och handlingskraftigt. FN måste stärkas och
inte försvagas. Sveriges FN-ambassadör är en av de
ledande i det arbetet.
Politiskt fortsätter den svenska regeringen att ar-
beta för att ett starkt och samlat internationellt tryck
skall upprätthållas mot Belgrad i syfte att öppna vä-
gen för en politisk lösning. Ryssland, som också har
ställt sig bakom kraven i säkerhetsrådets resolutioner,
kan spela en särskild roll. Det är angeläget med
största möjliga samsyn och samagerande från Ryss-
lands och Natoländernas sida.
Det är också viktigt att den klyfta som uppkommit
inte skall tillåtas att skada det långsiktiga alleuropeis-
ka säkerhetspolitiska samarbetet.
Fru talman! Slutligen vill jag påminna om att den
konflikt som nu pågår inte är en konflikt mellan ser-
ber och omvärlden. Det är en konflikt med den politik
som Milosevic driver, den etniska resningen, kränk-
ningen av mänskliga rättigheter och den oförsonlighet
med vilken han har agerat under snart ett årtionde.
Endast en politisk förhandlingsuppgörelse samt
demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna
kan ge oss en hållbar lösning.
Den svenska regeringen ger FN:s generalsekrete-
rare fullt stöd i hans ansträngningar att få i gång en
politisk förhandlingsprocess som åter förankrar Ko-
sovofrågan i FN:s säkerhetsråd. Generalsekreteraren
kommer också att delta i Europeiska rådets möte i
morgon kväll i Bryssel.
I ett större och längre perspektiv måste målsätt-
ningen vara ett demokratiskt Balkan, där länderna kan
samarbeta regionalt samt fullt ut delta i det europeis-
ka och globala samarbetet.