Herr talman! Jag har lyssnat till försvarsministerns förklaringar angående kapaciteten för strategiska lufttransporter. Emellanåt tycker jag nästan att det antyds att vi har gett upp att klara de tidsramar som gäller för snabbinsatsstyrkan. Naturligtvis beklagar jag det djupt om det är det som är beskedet.
Försvarsministern inledde med att säga att alliansen tövar och sätter sig på hasorna. Det enda konkreta förslag som alliansen tar upp i sin reservation som diskuteras i det här ärendet handlar om att gå snabbare och längre fram, bland annat med Försvarets radioanstalt och militära underrättelsetjänsten. Vi har sagt att vi är förvånade över att de inte innefattas i betinget.
Försvarsministern säger att hon har pratat med Försvarsmakten, och de kommer att klara ramarna i år och kanske att klara ramarna nästa år. Men uppgiften var inte att Försvarsmakten skulle klara ramarna. Uppgiften var att 2 miljarder skulle föras över från totalförsvarsmyndigheterna till insatsorganisationen. Det skulle bli mer pang för pengarna! Uppgiften var att Sverige ska ha en förmåga till internationella insatser bestående av två bataljoner och ett antal mindre insatser. Det är en förmåga som vi i dag inte är i närheten av att uppnå. Men försvarsministern har hoppet uppe, och det är bra.
Jag tänker inte kommentera frågan om Arvidsjaur, även om jag bra gärna skulle vilja. Jag kommer att i stället satsa på frågorna. Fortverket tar ut ockerhyror. Verket har 1 miljard kronor i sin kassa. Är det riktigt att det ska få fortgå att Försvarsmakten ska vara med och betala i alla ändar?
Sedan var det frågan om fördyringen av utlandsstyrkan. De senaste fyra åren har kostnaderna per soldat nära nog fördubblats. Om den utvecklingen fortsätter blir inte den internationella förmåga som vi lovat av. Vad tänker försvarsministern göra?