Herr talman! Ärade ledamöter i kammaren! Försvarsministern! Åhörare och protokollsläsare! Försvarsutskottets ordförande Eskil Erlandsson inledde den här debatten med att säga att Miljöpartiet dikterar villkoren för svensk försvarspolitik. Det är möjligt att man kan lockas att tro det när man ser de oerhört stora förändringar som har skett de senaste åren. Vi har gått ifrån ett förrådsställt invasionsförsvar med 700 000 mobiliserbara personer till ett insatsförsvar med ca 30 000 personer. Vi har minskat antalet förband med 90 %. Vi har gått ifrån att ha utbildat över 40 000 värnpliktiga till att utbilda 8 500. Tidigare utbildade vi befäl för 1 000 bataljoner, och nu organiserar Försvarsmakten ett 50-tal bataljoner.
Men att tro att de här förändringarna bara skulle bero på Miljöpartiet och att det är Miljöpartiet som dikterar villkoren för regeringens försvarspolitik är kanske lite väl magstarkt. Omvärldsförändringarna har gjort det omöjligt att blunda för nödvändiga förändringar också i Sveriges försvar. Det är en insikt som, om än senkommen, har nått andra partier i Sveriges riksdag också. Så det är kanske inte ett riktigt påstående.
Däremot är det riktigt att den borgerliga maktalliansen suttit på bakhasorna under den här processen med framför allt Moderaterna och Centerpartiet som de verkliga bromsklossarna. De har kramat såväl industri som regementen runtom i landet.
Herr talman! För bara någon vecka sedan hörde vi försvarsutskottets ordförande i Sveriges Radios Ekosändning säga att JAS-planen - trots att de nu är alldeles på tok för många som ingen vill ha, inte ens Försvarsmakten - inte ska skrotas eller säljas. De ska vara kvar. Även om de kostar pengar ska de stå någonstans och samla damm. Det är en syn som på något sätt är karakteristisk för mycket av de borgerliga partiernas tidigare försvarspolitik.
Vi har också hört kritik mot den socialdemokratiska och miljöpartistiska försvarsuppgörelsen 2004 som i stort innebar att vi avvecklar invasionsförsvaret då det inte längre finns något invasionshot och har ambitionen att fördubbla Sveriges förmåga till internationella insatser.
Det var också i det här kritiserade försvarsbeslutet som det låg med en översyn av stödmyndigheterna. Vi såg att medan vi har minskat på en lång rad olika områden som jag nyss nämnde, har kostnaderna för stödmyndigheterna ökat. Den utredning som tillsattes till följd av vårt gemensamma försvarsbeslut 1994 ledde till den proposition som vi nu debatterar och som innebär att vi ska besluta om att minska stödet till stödmyndigheterna med över 2 miljarder kronor. Det är pengar som i stället ska gå till kärnverksamhet och fredsfrämjande verksamhet.
Det här bakhasefenomenet som vi bara upplevt genom att man har velat bevara regementen och sagt "lägg inte ned på vår ort utan någon annanstans", finner vi också här. Det är samma fenomen när man inte vill göra sig av med de JAS-plan som vi har köpt även om de bara kostar pengar och därmed försvårar för Försvarsmaktens verksamhet. I dag finns det företrädare för maktalliansen som, trots att vi i princip säger att vi inte ska styra var myndigheterna ska lokaliseras någonstans, är ute och agiterar mot förflyttning av olika delar av Pliktverket, FOI eller andra stödmyndigheter. När jag hörde Moderaternas företrädare i debatten här uttrycka en oro över att det kanske inte hinner gå snabbt nog, vill jag säga att det väl knappast blir bättre av att man som borgerlig företrädare är ute och försöker piska upp en opinion mot olika rationaliseringar och förflyttningar. Det rimmar på något sätt inte med varandra. Det handlar om att maktalliansens företrädare plockar billiga poäng genom att säga "rör inte vår myndighet", samtidigt som de står här i plenisalen och uttrycker en oro.
Herr talman! Med de orden vill vi i Miljöpartiet yrka bifall till förslaget i försvarsutskottets betänkande nr 11.