Fru talman! Vi socialdemokrater i riksdagens miljö- och jordbruksutskott vill i den här kammardebatten betona hur viktigt det är att Sverige också fortsättningsvis bedriver en framgångsrik djurskyddspolitik. Sverige har hittills haft världens bästa djurskydd. Det är någonting som vi har utvecklat i kombination med ett konkurrenskraftigt jordbruk och en framgångsrik forskning, och så vill vi att det ska förbli. Vi vill att Sverige fortsätter att hålla en hög profil vad gäller djurskydd, djurhälsa och djurtransporter. Vi vill också att djuren i övriga EU ska ha samma goda skydd och hälsa som djuren har i Sverige.
Under förra mandatperioden inrättades Djurskyddsmyndigheten i Skara. Reglerna kring djurförsök skärptes, kommunernas djurskyddstillsyn förbättrades, och vid rådsmöten inom EU lade den socialdemokratiska jordbruksministern ned sin röst när reglerna för djurtransporter inte blev tillräckligt skarpa. Vår inställning till djurhållning och djurskydd är glasklar.
Regeringens inställning däremot gör oss oroliga. Regeringen förklarar att den arbetar för att skapa förutsättningar för att det goda djurhälsotillståndet och det goda djurskyddet i Sverige upprätthålls. Samtidigt lägger man inom kort ned den ansvariga tillsynsmyndigheten, redan den 1 juli i år. Regeringen förklarar nedläggningen med att det är nödvändigt med en effektivisering av den statliga administrationen. Det är därför vi ser de många myndighetsnedläggningar som sker just nu. Huruvida det verkligen är kostnadseffektivt att förlägga djurskyddet till Jordbruksverket återstår att se.
Vi har heller inte sett att åtgärden verkligen kan förbättra djurskyddet. Snarare kan vi ana att resultatet blir motsatsen. En av anledningarna till att Djurskyddsmyndigheten inrättades var kritik från bland annat Riksrevisionen om hur djurskyddet hanterades inom Jordbruksverket. Inrättandet av Djurskyddsmyndigheten har lett till en tydligare hantering av djurskyddsfrågorna, både från ett myndighetsperspektiv och för dem som jobbar med frågorna ute på fältet.
Nära en tredjedel av Djurskyddsmyndighetens budget har utgjorts av forskningsmedel. Forskningen har varit central för verksamheten. En stor del av medlen har gått till forskning kring alternativa metoder till djurförsök. Alternativa metoder avser metoder som förfinar, minskar eller ersätter användningen av försöksdjur. Också djurskyddsbefrämjande åtgärder har fått forskningsanslag. Det har handlat om etologiska studier eller forskning som syftar till att ta fram teknik för att lösa djurskyddsproblem.
Regeringen har i många skilda sammanhang berömt sig själv för att satsa stort på forskning. Vi undrar nu vart den särskilda djurskyddsforskning som bedrevs och skulle bedrivas länge än vid Djurskyddsmyndigheten kommer att ta vägen. Likaväl undrar vi vart den tillsyns-, informations- och utbildningsverksamhet som myndigheten förfogar över kommer att ta vägen. Samma sak gäller en del utredningsverksamhet.
Ett exempel på det är att Djurskyddsmyndigheten hade ett uppdrag att utreda frågan om möjligheten att ta ut tillsynsavgifter för cirkusar med djur. Uppdraget drogs tillbaka nyligen, bland annat med anledning av att myndighetens verksamhet ska flyttas till Jordbruksverket. Var hamnar den frågan nu? frågar vi oss.
Många frågetecken kvarstår kring överförandet av Djurskyddsmyndighetens verksamhet till Jordbruksverket, och nu är det bara drygt två månader kvar tills själva flytten ska ske. När får vi svaren?
Att initiativ eventuellt kommer att tas för att så småningom få en EU-institution för djurskydd och forskning till Sverige räcker inte långt. Det är som med regeringens övriga miljö- och jordbrukspolitik. Man förlitar sig på EU och försämrar den nationella verksamheten. Vad är det förresten som gör att EU skulle tycka att det vore intressant att använda just Sverige som ett land där djurskyddet skulle ha sitt centrum? De signaler som den svenska regeringen sänder ut till övriga EU och världen genom att lägga ned den djurskyddsmyndighet vi har lär ju tala sitt tydliga språk.
Svensk djurhållning har hittills varit unik i Europa. Det har betytt mycket, också som försäljningsargument för svenska varor. De etiska aspekterna blir allt viktigare för konsumenterna. Vi vill veta att maten vi äter kommer från ett djur som inte har fått lida. Vi vill veta att djuret har levt i en miljö som har tillgodosett biologiska förutsättningar och naturligt beteende. Vi vill veta att djuret har fått foder av god kvalitet utan onödiga tillsatser och att djurtransporterna har skett under drägliga förhållanden. Många svenska bönder har tagit fasta på dessa krav, och ett svenskt mervärde har skapats. Vi socialdemokrater vill kunna behålla detta mervärde av respekt för djuren och för konsumenterna samt för Sveriges trovärdighets skull när regeringen även i andra sammanhang ställer krav inom EU.
En annan viktig aspekt när det gäller konsumentpolitiken är varumärkning av olika slag. I betänkandet säger den borgerliga majoriteten: "Utskottet ser positivt på arbetet med att få ett märkningssystem för pälsprodukter till stånd, men finner inte skäl att föreslå vidare åtgärder med anledning av motionerna."
Jag kan ge er ett skäl till att vi från svenskt håll borde gå före med förslag till vidare åtgärder. Likväl som att vi konsumenter vill veta varifrån maten vi äter kommer vill vi också veta varifrån våra kläder kommer. Om jag som konsument ska gå ut och köpa mig en skinnjacka blir jag inte nöjd om jackan är märkt med en lapp som säger att det är äkta skinn i den, vilket är ganska vanligt. Jag vill för egen del kunna välja vilken typ av skinn det handlar om, så att jag till exempel vet att jackan inte är tillverkad av hundskinn. Jag är helt övertygad om att fler konsumenter än jag önskar ha just den valmöjligheten. Denna typ av märkning är något som vi åtminstone borde kunna driva på inom bland annat EU för att införa och inte bara sitta still och vänta på att andra ska agera i frågan. Vi socialdemokrater tycker att det är dags att införa en märkning av skinnprodukter.
Fru talman! Vad gäller hund- och kattskinn anser vi socialdemokrater att Sverige ska ha en mer aktiv och pådrivande politik. Vi bör införa ett förbud mot import av hund- och kattskinn och inte bara sitta still och vänta på att beslut fattas på EU-nivå. Andra länder har redan fattat beslut om förbud, och jag har svårt att se anledningen till att Sverige inte kan sälla sig till den skaran.
Det är inte alltid enkelt att förstå hur den borgerliga majoriteten resonerar. Ett exempel på det är vad som sägs i betänkandet gällande de motioner som har inkommit som rör förbud mot sexuellt utnyttjande av djur. Det råder inga tvivel om att djur i dag utsätts för sexuella övergrepp. Det råder heller inga tvivel om att djuren lider av det. Trots det finns det ingen lagtext som uttryckligen förbjuder det. Vi anser att det bör göra det. I betänkandet säger den borgerliga majoriteten med hänvisning till en rapport från Djurskyddsmyndigheten att det är få anmälningar om sexuella övergrepp mot djur som resulterar i åtal och att anledningen till detta är att spaningsuppslag saknas därför att det ofta inte är känt vem gärningsmannen är, och därför krävs noggranna överväganden om man ska gå vidare med ytterligare lagstiftningsåtgärder.
Om alla svårlösta brott skulle göras lagliga just på grund av att de är svårlösta vore vår värld inte speciellt trevlig. Vi anser att förbud mot sexuellt utnyttjande av djur ska införas.
Hundar och katter intar hos många en särställning bland de svenska husdjuren. Det finns i Sverige uppskattningsvis 1,4 miljoner katter och 900 000 hundar. Vi har sedan länge genom registrering och ID-märkning haft ganska god kontroll på hundarna i landet, men vi saknar motsvarande kontroll på katterna. Det gör att många katter far mycket illa.
Vi känner alla till problemet med så kallade sommarkatter, som familjerna lämnar i skogen när de åker hem från landet. Det finns många hemlösa katter i Sverige, och vi bör titta på vad vi kan göra för att förbättra katternas situation i vårt samhälle. Vi föreslår därför tillsättandet av en kattutredning som ska se över de alternativ som finns, bland annat när det gäller märkning och registrering.
I fråga om hundar är, som sagt, kontrollen bättre, men vi har trots det problem och ganska mycket debatt om aggressiva hundar och hanteringen av dem. I debatten talas ofta om kamphundar, men problemet är större än så. Det handlar inte enbart om vissa specifika hundraser. Problemet ligger alltsomoftast hos ägaren till den hund som har ett aggressivt beteende. Det beror inte på vilken ras hunden tillhör utan på uppfostran och träning. Vi anser att polisen borde få en klarare lagstiftning om vad som gäller vid omhändertagande av aggressiva hundar.
Avslutningsvis vill jag säga att jag självklart står bakom samtliga socialdemokratiska reservationer, men av tidsskäl väljer jag att yrka bifall till reservation 1 och reservation 12.