Fru talman! I dag är det många som har talat om
utflyttningen, och det är naturligtvis, när det gäller
regionalpolitik, allvarligt.
Under tre år har ungefär 5 000 personer flyttat ut
från Norrbotten, som jag kommer från. Det är klart att
det finns många orsaker till det. Men en orsak är
givetvis den höga arbetslösheten, men det är inte den
enda.
I mars 1997 redovisade en statlig utredning orsa-
kerna till den utflyttning som skett under ungefär tio
års tid. Utredningen hade analyserat de regionala
konsekvenserna av förändringar när det gällde den
statliga sektorn. Det framgick också av utredningen
att olika rationaliseringar, besparingar och nedlägg-
ningar hade fått en viss effekt. Det hade naturligtvis i
första hand drabbat försvaret, polisväsendet, domsto-
larna, posten, m.m.
Under 1997 och 1998 har olika politiska beslut
också lett till negativa konsekvenser för glesbygden.
Framför allt handlar det om olika typer av skatter som
har trätt i kraft.
Bränsle- och energiskatter påverkar hushåll och
företag i norra Sverige betydligt hårdare än motsva-
rande i de södra delarna av landet. Klimatet innebär
väsentligt högre energiförbrukning, och bristen på
kollektivtrafik kräver två bilar per hushåll, bilar som
ofta körs flera tusen mil per år. Man kan faktiskt tala
om en omvänd regionalpolitik.
I norra Sverige hämmas dessutom företagens
konkurrenskraft av skillnader mellan svenska och
finska punktskatter och mellan svensk och finsk lag-
stiftning. Många jordbrukare, skogsbrukare och
entreprenörer tvingas betala 4:60 kr per liter diesel
plus moms medan motsvarande pris på andra sidan
Torne älv i Finland är 1:65 kr. De finska företagen
har därmed ett inte obetydligt försteg i konkurrensen
om jobben i Tornedalen där den högsta arbetslösheten
i landet finns. Och befolkningen i Tornedalen har
minskat med 800 personer enbart under 1998.
Fru talman! I vårt västra grannland Norge har man
varit aktiv och prövat nya former av regionalpolitik.
Det har handlat om differentierade arbetsgivaravgifter
som har avvecklats helt högst upp i Nordnorge. Men
man har också prövat ett helt annat system i en liten
nordnorsk kommun vid Lyngenfjorden och Kåfjord
där arbetslösheten var mycket hög. Man har där för-
ändrat verksamheten på temat: Hur överlever vi?
Hela bygdens invånare diskuterade de gemensamma
problemen och bildade en organisation som kallades
KAM, kulur, arbete och miljö. Efter diskussioner med
kommunen, statliga myndigheter och länsarbets-
nämnd fick man överta en del av lokaliserings-
stödspengarna och en del av länsarbetsnämndens
insatser. Detta skulle man sköta själv i denna lilla
kommun. Det lyckades man med väldigt bra. Man
startade många små företag, och varje mantalsskriven
ung människa som kom tillbaka till Kåfjord fick en
minskning med 15 000 kr per år av sin studieskuld.
Detta har även diskuterats här i kammaren i dag. Det
visade sig att den tidigare arbetslösheten på 20-25 %
efter bara något år var nere på 7 %. Det finns alltså
möjligheter att pröva olika modeller, och det kanske
skulle vara möjligt att pröva detta i någon svensk
inlandskommun.
En annan stor potentiell tillgång för Norrbotten
som inte utnyttjas är ju Barentsregionen. Här i riks-
dagen har det talats mycket om Östersjösamarbetet,
och en och annan miljard har avsatts också för detta.
Men det är sällan man hör någon diskussion om Ba-
rentssamarbetet. Inte heller näringsministern tog upp
det i dag. Det finns faktiskt stora möjligheter att göra
något åt det. Den 11 januari 1993 startades Barents
Arktiska Region, ett råd där Sverige tillsammans
Norge, Finland och Ryssland deltar. Under de sex-sju
år som nu har gått har man talat mycket, men det har
inte hänt så mycket. Jag tycker att det vore viktigt att
vi, precis som Norge och Finland, etablerade ett kon-
sulat i nordvästra Ryssland, t.ex. i Murmansk, ett
handelskontor som skulle hjälpa företagen med visio-
ner, olika typer av administrativa åtgärder och han-
delsutbytet över gränserna.
Jag kan säga att Norge, som startade detta tidigt,
har ökat sitt handelsutbyte otroligt under de senaste
åren. 1997 var de 133 fler norska företag som hade
handelsutbyte över gränsen i nordvästra Ryssland.
För 1998 har jag inga siffror.
Det är oerhört viktigt att man i glesbygden tar till
vara alla de möjligheter som finns. Här har vi för-
summat en hel del av möjligheterna. Givetvis krävs
det vissa infrastrukturella insatser från Sverige och
Finland för att detta fullt ut skall vara möjligt. Även
om transporter pågår i dag behövs mera för att klara
av det här. Framför allt ser vi att länderna både på den
västra och den östra sidan av norra Sverige har lyck-
ats bättre. Då måste man titta på vad orsaken är till att
dessa länders norra delar klarat sig bättre när det
gäller regionalpolitiken än vad vi har gjort.
Jag vill ändå understryka det som sagts i dag, att
det är viktigt att hela landet skall leva. Naturligtvis är
det som är bra för Stockholm också bra för hela lan-
det. Likaväl anser jag att det som är bra för Norrbot-
tens residensstad Luleå är bra för hela glesbygden.
Men man kan inte komma ifrån att vissa delar av
verksamheten påverkas mer, vissa mindre. Framför
allt är Barentsregionen viktig för Norrbotten.