Herr talman! Låt mig fortsätta där jag var i samband med den utrikespolitiska debatten i februari i år och inleda med det som förenar oss. Det finns flera saker i den utrikespolitiska deklarationen som jag som företrädare för oppositionens största parti vill understryka den delade vikten av.
Det gäller inte minst formuleringarna kring Natoprocessen. Precis som utrikesministern och regeringen är jag helt övertygad om att ett svenskt och ett finskt medlemskap stärker säkerheten även för Natoländerna - alla 30 Natoländer.
Jag tycker även att det utrikesministern tar upp i deklarationen kring det svenska EU-ordförandeskapet är väsentligt; det kommer att bli en viktig händelse för hela vårt land under 2023.
Det är också väsentligt att man klargör att det är Ryssland som bär skulden till kriget i Europa i och med attackerna på Ukraina. Därför är det värdefullt att man nämner inte bara Ukraina utan även Moldavien och Georgien, som också är hotade av den ryska maktaggressionen.
Herr talman! Med allt detta sagt vill jag ändå ställa en fråga till utrikesministern. Det är ingen hemlighet att mitt parti och jag själv har pläderat för ett svenskt Natomedlemskap under en längre tid - säg sisådär 20 år, men Håkan Svenneling och Vänsterpartiet kan utveckla exakt hur många inlägg det har varit. Under den tiden har man från Socialdemokraterna varit väldigt tydlig: Det ska inte vara några tvära kast, man ska vara förutsägbar och det skulle destabilisera. Så sent som den 8 mars i år sa statsministern att detta inte var tänkbart, och försvarsministern har pratat om desinformation när vi har pratat om ett möjligt svenskt Natomedlemskap.
Herr talman! Min fråga är: Finns det någon anledning för regeringen och Socialdemokraterna att vara något självkritiska när det gäller avvisandet av de partier som har pläderat både för ett Natomedlemskap och för en svensk Natooption?