Herr talman! Vi är samlade för att ta avsked av den svenska allianslösheten. Här finns de som känner sorg och saknad medan andra av oss uttrycker tacksamhet och hopp inför de steg som nu tagits. Vi överlämnar i dag denna allianslöshetens hållning i historiens hand.
Denna extra utrikesdebatt i juni är inte endast en möjlighet att hålla ett griftetal över det som självdött utan också ett tillfälle att uttrycka förhoppningar och förväntningar inför det nya.
Den 18 maj klockan 08.00 inlämnades till generalsekreterare Stoltenberg i Bryssel vår ansökan om att bli inbjuden som medlem i den västliga försvarsalliansen Nato. Så gjorde även Finland. Det är en ny tid. En ny säkerhetspolitisk doktrin ska mejslas fram efter 200 år - 200 år av neutralitet som övergick i en militär alliansfrihet som i praktiken var allianslöshet och sedan i EU-inträde och ett partnerskap som alltmer utvecklat sig till en fast relation.
Den utrikesdeklaration som regeringen nu levererat vilar på endast 100 mandat av 349. Av oss som önskar se största möjliga uppslutning och parlamentariska bredd förordas att vår kurs, den svenska linjen, tas fram av en försvarsberedning med gediget kansli och med alla riksdagspartier arbetande tillsammans.
Efter valet i september ska en försvarsberedning tillsättas. Dess första uppgift måste då vara att ta fram en säkerhetspolitisk analys givet det förändrade och försämrade säkerhetsläget och ett svenskt Natomedlemskap. Därefter får den lägga fram förslag om hur det faktum att vi är i allians med 31 andra stater påverkar svensk försvarsplanering och ett kommande försvarsbeslut som kräver att motsvarande 2 procent av bnp går till vår säkerhet 2025.
Låt mig påminna om grundläggande fakta: Sverige har nu tagit ställning. Vi har ansökt om medlemskap i den organisation som sedan 1949 har varit den yttersta garanten för fred och frihet i vår del av världen. Det är stort, men det borde ha skett för länge sedan. Sveriges naturliga hemvist är och har varit bland de länder som i ett bredare perspektiv kallas för västvärlden.
Utrikes- och säkerhetspolitik bedrivs i en både hård och tydlig värld som styrs av nationers intressen. Andra länder ser huvudsakligen till sig. Endast Sverige tar hänsyn till sina intressen. Kriget i Ukraina, Rysslands brutalitet, livsmedelskris, ett Kina som tydligt globalt utmanar, ett coronavirus som fortsatt bekämpas på olika kontinenter med behov av vaccin, klimatet och miljön - allt detta är allvar.
Herr talman! Det paradoxala är att samtidigt som ledande socialdemokrater och vänsterpolitiker under efterkrigstiden talat om neutralitet och kritiserat USA har Sverige haft ett hemligt försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete med USA och Nato. Redan 1949 påbörjades den socialdemokratiska politik som byggde på att Sverige i händelse av att vi blev angripna skulle få hjälp av Nato, trots att Sverige inte var medlem. Det har varit en djupt haltande solidaritet: Vi räknar med att ni stöder och hjälper oss samtidigt som vi inte vill lova att stödja och hjälpa er.
Efter att Berlinmuren och järnridån rivits av kämpande, frihetstörstande människor med idéer om en bättre värld ändrades globala förutsättningar genom Sovjetunionens upplösning. Länder tog tillfället i akt genom att söka sig till först Nato och sedan EU. I Sverige fortsatte den samlade vänstersidan på den inslagna vägen. Sverige skulle vara militärt alliansfritt - en fri yta mellan Ryssland och Natoländerna, för att använda Stefan Löfvens språkbruk. Det medlemskap vi söker nu kunde ha eftersträvats redan då.
Den så kallade Hultqvistdoktrinen blev regeringens svar på en alltmer osäker omvärld. Genom att sluta avtal med en rad länder både inom och utanför Nato skulle Sveriges säkerhet garanteras. Hela den svenska försvarsplaneringen utgick från antagandet att hjälp skulle komma från väst. Sverige skulle strida "i avvaktan på" - inte i väntan på Godot utan i väntan på Nato. Problemet var bara att dessa avtal inte innehöll några traktatsbundna försvarsgarantier - exakt det som slagits fast i analysgruppens rapport framlagd den 13 maj och upprepats i dagens utrikesdeklaration.
Vi moderater har varit för ett svenskt Natomedlemskap sedan 2003. I takt med ett ökat hot från Ryssland har vi ökat våra ansträngningar för att Sverige ska bli medlem i Nato. En viktig del i detta var att vi drev frågan att införa en svensk Natooption i Sveriges säkerhetspolitiska linje.
När Rysslands angreppskrig den 24 februari i år var ett faktum kunde finländska politiker i bred enighet och sämja aktivera den option som man haft i sin säkerhetspolitiska verktygslåda sedan mitten av 1990-talet. Moderaterna tillsammans med fyra andra partier såg i bred majoritet till att Sveriges riksdag ställde sig bakom en sådan svensk option i december 2020.
Därefter har partierna uppmanat regeringen att inleda säkerhetspolitiska samtal om detta, ständigt avvisade av Socialdemokraterna och ständigt ifrågasatta, fram till dess att kriget i vårt Europa var ett faktum den 24 februari. Den dagen rasade Hultqvistdoktrinen och den militära allianslösheten samman som ett korthus.
Den främsta lärdomen av det som har hänt är att säkerhetspolitik inte får baseras på fromma förhoppningar. Sveriges säkerhet är en kärnuppgift för staten.
Det är bra att det nu finns ett brett politiskt stöd för ett svenskt Natomedlemskap. Det mörka är att det sker mot bakgrund av ett fruktansvärt krig där det tappra Ukraina står upp mot Putinregimens aggression och förtryck. Vi hjälper till med pengar och vapen. Det är viktigt och riktigt. Vi kan göra mer i fråga om vapen, pengar och tydligt politiskt stöd och samla oss i Norden, EU och Nato för Ukraina.
Ett budskap till Putin och Ryssland är: Vi har sett Butja, Charkiv och Mariupol. Vi har sett er ondska.
Herr talman! Låt vår medlemskapsansökan vila på det hoppfulla! Det är viktigt att tydliggöra att Sverige och Finland kommer att vara säkerhetsproducenter och tillgångar för Nato. Det handlar dels om att ha en tydlig idé om vad vi kan bidra med och vilka prioriteringar vi ska driva som medlemsnation. Det handlar dels också om att snabbt nå motsvarande 2 procent av bnp till försvaret, och det redan till 2025. En bred säkerhetspolitisk dialog bör således påbörjas så snart som möjligt efter höstens val.
Herr talman! Nästa gång det avges en utrikespolitisk deklaration här i riksdagen har svenska folket sagt sitt i val. En röst på Moderaterna kommer att innebära att debatten då kommer att präglas av hoppfullhet inför hur vi utrikes- och säkerhetspolitiskt ska arbeta för vårt Sverige och våra intressen och hur vi är en del av ett lag, och inte endast solospelande, i Norden, genom de unika och speciella nordisk-baltiska relationerna, i EU och som bidragande Natomedlem.
Herr talman! Jag ser fram mot den dagen, och jag är inte ensam om det.