Herr talman! Låt mig göra ett personligt erkännande. När jag kom in i riksdagen drabbades jag liksom många andra riksdagsledamöter av problemet med en växande buk; jag gick upp i vikt. Det är säkert fler som kan vittna om detta problem. Efter ett tag tog jag tag i det och försökte äta mindre och träna mer, och jag lyckades ganska bra.
Varje dag ställde jag mig på vågen, och det slog mig att vikten kunde variera ganska mycket. Hade jag ätit mycket salt och fått i mig mycket vätska kunde jag väga betydligt mer än dagen före och tvärtom. Då var det lätt att bli lurad att tro att jag antingen hade gått upp eller gått ned mycket i vikt.
Men det man måste titta på här är trenden. Vart är vikten på väg i ett längre perspektiv? Hur kan man jämna ut det?
Lite på samma sätt funkar det med arbetslösheten. Ibland är arbetslösheten högre, ibland lägre beroende på konjunkturen och hur det ser ut i omvärlden, om det går bra i till exempel USA, Grekland och Kina eller inte.
Detta måste man ta hänsyn till. Man måste jämföra toppar och dalar och titta på den långsiktiga trenden.
Jämför vi i dag, efter sju svåra år med en finanskris som har varit den hårdaste stöten mot den globala ekonomin sedan depressionen, med 2006 kan vi konstatera att vi i dag har nästan samma, ja, till och med lägre arbetslöshet och utanförskap än 2006 när konjunkturen var på sin absoluta topp.
Man måste göra dessa jämförelser och inse att det är trenden som är relevant. Man måste också inse att trenden kan variera under ett år beroende på hur säsongen ser ut. Vissa delar av året är arbetslösheten naturligt högre och andra är den naturligt lägre.
När Peter Persson jämför 290 000 arbetslösa 2006 med 400 000 arbetslösa i dag gör han en jämförelse som är den mest gynnsamma för hans retoriska utläggning i talarstolen. Det må vara hänt. Jag hade säkert gjort samma sak i opposition.
Men ska man vara ärlig i den politiska debatten och försöka se sambanden är det svårt att konstatera annat än att det strukturellt i svensk ekonomi har skett en otroligt positiv förbättring. Trots den globala kris som vi har drabbats av har Sverige faktiskt fått 200 000 fler sysselsatta.
Klyftorna har inte ökat, som Peter Persson påstår. Lönerna har inte sjunkit, som Peter Persson påstår. Välfärden har inte raserats, som Peter Persson påstår.
Tvärtom är Sverige i den globala kontexten det land som kanske har lyckats bäst under de senaste sex sju åren, och det inser nog de flesta människor. Som flera andra debattörer har varit inne på blev vi utsedda till det stora föregångslandet av den internationellt erkända tidningen The Economist.
Vi ska dock inte förneka att det fortfarande finns stora problem. Många är arbetslösa och många är fast i ett utanförskap i socialförsäkringssystemen. Detta måste vi arbeta med. Det är inget vi löser över en natt, utan det kommer att ta lång tid att rätta till.
Frågan är i vilken riktning vi ska gå. Ska vi gå i riktning mot att det ska löna sig att arbeta och att anställa och att vi ska sänka trösklarna? Eller ska vi gå i motsatt riktning som Socialdemokraterna vill och höja skatterna och bidragen så att det lönar sig sämre att arbeta? Hur blir det färre arbetslösa då, Peter Persson?