Herr talman! Om det skulle vara så att vi i Alliansen håller samma tal nu som 2006 håller Peter Persson och Lars Johansson samma tal nu som i valrörelsen 1979.
Lyssnar man på den argumentation som till exempel Lars Johansson har om att man minsann kan parera krisens alla inverkningar, måste jag faktiskt säga att verkligheten har förändrats lite grann sedan 70-talet. Svensk ekonomi är global, och svensk ekonomi påverkas av vad som händer i USA, Indien, Kina och Brasilien. Det finns ingen politik i världen som kan rädda oss från den enorma lågkonjunktur som drabbade världen för några år sedan.
Man fortsätter med påståenden med faktafel om att klyftorna ökar, att välfärden raseras och att lönerna sänks. Detta är inte sant.
Jag är den förste att erkänna att det fortfarande finns enorma utmaningar. Det finns fortfarande problem med utanförskap och arbetslöshet. Jag vill inte på något sätt påskina någonting annat. Frågan är hur vi möter denna utveckling, om det är genom att det ska löna sig att arbeta eller om det är genom att öka bidragen.
Jag känner en föreläsare som brukar åka runt i världen och föreläsa om kreativitet. Han brukar ställa följande fråga till ungdomar i Indien, Kina och liknande utvecklingsländer: Kommer samhället att vara bättre om 20 år? Nästan alla ungdomar i föreläsningssalen räcker upp handen. Jag brukar göra samma sak, och jag har gjort det sedan 2005, när jag träffar skolklasser i Sverige. Jag kan säga att bilden inte är riktigt lika positiv.
Detta är ett problem som Sverige har dragits med länge. Vi behöver framtidstro och en känsla av att samhället är på väg framåt. Då är frågan hur vi bygger ett sådant samhälle. Bygger vi ett sådant samhälle på bidrag? Bygger vi ett sådant samhälle på att det ska löna sig ännu mindre att arbeta? Eller bygger vi ett sådant samhälle på att det faktiskt ska löna sig att gå upp på morgonen, gå till jobbet och arbeta och slita en hård dag? Vi måste faktiskt premiera arbete. Det är så vi bygger framtiden.