Fru talman! Jag vill börja det här anförandet med
att säga att jag ligger ganska nära Ingvar Svenssons
sätt att problematisera och föra en kritisk debatt om
tendenser i massmedierna.
Jag vill inleda med att berätta en historia ur det
verkliga livet.
För en tid sedan bekantgjordes Författningsutred-
ningens förslag om vissa förändringar i regeringsfor-
men i anledning av vårt EU-medlemskap. Det innebär
en förändring så att tre fjärdedels majoritet av riksda-
gens ledamöter ska i framtiden kunna överlämna viss
beslutanderätt, om man så önskar, till EU-samarbetet
och inte som nu bara till det som kallas EG.
Men möjligheterna att överlämna beslutanderätt
begränsades till sådant som inte rör principerna för
vårt statsskick, t.ex. de som rör riksdagen som
främsta lagstiftare och offentlighetsprincipen.
Som ledamot av utredningen, men samtidigt som
kritiker av Sveriges EU-medlemskap, blev jag upp-
ringd av TV.
- Du är väl emot EU, sade producenten, eller om
det var scriptan, i luren.
- Ja, jag röstade nej, och jag är alltjämt kritisk,
sade jag.
- Vi har fått hit en EU-anhängare som ska kom-
mentera den där utredningen som du har varit med i,
och nu vill vi också ha med en som är emot EU.
- Det är bra. Jag är EU-kritiker, men jag tycker
faktiskt att utredningens förslag är ganska bra. Vis-
serligen innebär det att kretsen mottagare av möjlig
beslutsmakt kan vidgas, om nu tre fjärdedelar av
riksdagen så önskar. Men samtidigt sätter ju utred-
ningen snävare gränser än nu för hur mycket makt
som kan överlämnas, och det är bra, sade jag.
- Jaså, du är inte emot EU?
- Jo, jag är emot EU. Jag röstade nej och skulle
göra det också i dag. Men utredningens förslag
handlar om reglerna i Sverige för hur beslutsmakt ska
överföras. Vi är ju redan med i EU, och dessa regler
blir nu, enligt min mening, bättre, svarade jag.
Vårt samtal löpte en stund, och jag försökte uti-
från kraften av min förmåga att förklara saken ytterli-
gare. Producenten lät väldigt positiv och sade:
- Det här var verkligen intressant. Jag ska tala
med programledaren, så ringer jag igen.
Sedan ringde jag hem till min hustru och min mor
och berättade att jag skulle vara med i TV så att de
kunde ju titta på debatten, och jag sade det också till
mina partikamrater. Så ringde producenten igen.
- Du, jag berättade vad du sade, men programle-
daren tyckte att det var alldeles för nyanserat, så vi
strök EU-debatten. Men tack för den här gången. Vi
hörs väl igen, hoppas jag.
Händelsen fick mig att reflektera kring en bok
som jag läste för en tid sedan av den nyss avlidne
franske sociologen Pierre Bourdieu, en bok som heter
Om televisionen. Det är en talande skrift som analyse-
rar televisionen som vår tids viktigaste medium och
som visar på många av de starka dragen av tidsstress,
grova förenklingar, strävan att finna tillspetsade och
dramatiska konfrontationer, medvetna försök att und-
vika nyanser, djup, eftertanke och utvecklande reso-
nemang, makt åt programledare och reportrar att
kunna censurera genom att styra vem som får tala,
vem som får vara med och vid klippmaskinen avgöra
vad vederbörande egentligen ska få ha sagt.
Det är en tendens att allting ska gå väldigt fort,
vara kort, tydligt och koncentrerat - en tendens som
har slagit igenom på många håll i samhället, kanske
också när det gäller talartider i riksdagen.
Bourdieu såg i dessa tendenser faror för demokra-
tin. Han skrev t.ex.: En första implicit förutsättning
för detta språkspel - alltså i televisionen - är att de-
mokratiska debatter tänks i termer av catch-brottning:
Det ska vara konfrontationer, hjälten mot busen osv.
I en passus i boken erinrar Bourdieu om Platon.
Det var på sin tid en aristokratisk och privilegierad
person, men han påpekade: Där brådska rådet är det
omöjligt att tänka.
Bourdieu fortsätter: Ett av de stora problemen te-
levisionen ställer oss inför är frågan mellan tänkande
och hastighet. Han menar att TV faller tillbaka på en
stab av det som han kallade för fast-thinkers, forttän-
kare, som vill leverera en kulturell och för den delen
också en politisk snabbmat, färdigtänkt, färdigtuggad
och anpassad till det som Bourdieu kallade för bråds-
kans diktatur.
Tid är en bristvara i TV, framhöll Bourdieu, men
TV lägger ned mycket tid på vardagsdramer, såpor
eller dokusåpor där människor sätts in i konstruerade
dramatiska sammanhang och ska lösa skapande
"verkliga" problem. Det är en sorts vardagsdramer
om konstruerade situationer, egentligen om strunt,
och då har TV mycket tid.
För att nu anföra Bourdieus vidare resonemang är
tid en bristvara i TV. Och om man använder så dyrba-
ra minuter till att prata om struntsaker framstår det för
människorna, enligt Bourdieu, som om människorna
ska tycka att detta är det viktiga, och så tränger de
undan de egentligen viktiga sakerna. Bourdieus sä-
ger: "Televisionen har ett faktiskt monopol på att
utforma världsbilden för en stor del av befolkningen.
Och genom att lägga tonvikten på trivialiteter, genom
att fylla dyrbar sändningstid med strunt, tränger den
undan de relevanta upplysningar medborgarna behö-
ver för att kunna utöva sina demokratiska rättigheter.
Därmed ökar den informationsklyftan mellan dem
som kan läsa så kallade seriösa dagstidningar och
dem som inte har annat intellektuellt bagage än den
information de får i TV."
Han visade att televisionen, som utger sig för att
vara ett instrument för återgivning av verkligheten, i
stället är ett instrument som skapar den. Vi närmar
oss alltmer en värld där det samhälleliga beteendet
inte blott beskrivs utan föreskrivs av TV, säger Bour-
dieu.
De förhållanden som Bourdieu framhöll menar
jag är mycket viktiga att reflektera över i en debatt
om mediepolitiken. Det är nämligen politikens upp-
gift att skapa förutsättningar för ett medielandskap
som tillåter verklig mångfald, bredd och djup, för-
ströelse och allvar, kultur i varje form, idrott och
sport och information i allehanda ämnen.
De reflexioner man kan göra med anledning av
författare som Bourdieu - eller för den delen av me-
diekritiker här i landet, t.ex. Maria-Pia Boethius - är
att de slutsatser man drar understryker vikten av
verklig mångfald. Och verklig mångfald är ju någon-
ting annat än den s.k. etableringsfrihet endast grundad
på tillgången till stora ekonomiska tillgångar, som
Margareta Nachmanson talade sig varm för.
Verklig mångfald förutsätter att vi ser till att
massmedier kan leva som reflekterar en mångfald av
olika intressen i samhället. Det är alltså vikten av
public service-medier som egentligen understryks i de
resonemang som förs. De borde ha styrkan att ibland
våga visa att de är annorlunda i förhållande till de
kommersiella medierna, att vara både breda och dju-
pa. Båda sakerna måste de vara, för utan breda pro-
gram i public service-medierna minskar ju de s.k.
smala programmens möjligheter att nå en bred publik,
något som borgerliga partier i sin syn på public ser-
vice helt tycks ha missat.
Av mediekritikernas analyser följer också att vi
kan härleda vikten av en vidareutveckling av TV-
mediet till en markburen digital TV som i princip kan
nås av alla. En digital teknik kan nämligen ge möjlig-
het och utrymme för tittaren i framtiden att inte bara
nöja sig med snabbmatsartade budskap utan också
klicka sig vidare till fördjupning och vidare kunskap
och på så sätt vidga sina insikter. Även om det är
viktigt att i Bourdieus och andra mediekritikers anda
klargöra farorna i den utveckling vi ser, är det också
viktigt att betona, möjliggöra och släppa loss de rika
möjligheter som finns med dagens tekniska utveck-
ling.
När vi, fru talman, ser kritiskt på tendenserna på
medieområdet framstår alla de borgerliga motionsyr-
kandena, i alla fall nästan alla, som aningslösa i för-
hållande till de demokratiska problem som faktiskt
finns. De vill bara ha mera av kommersialism, vilket
tenderar att dra fram likformighet och att verkligheten
görs om till rappa talkshows eller undflys med kon-
struerade dokusåpors skenverklighet. De ser inte att
om bara de ekonomiska musklerna får avgöra vid
auktionsförfarande blir medierna bara ett reservat för
de penningstarkaste intressena. De är inte bekymrade
över koncentrationstendenserna på etermedieområdet
eller pressområdet.
Det är därför mycket gott, fru talman, att utskot-
tets majoritet i dessa principfrågor har orienterat sig
åt rätt håll. Det skapar förutsättningar för att vi ska
kunna gå vidare med en fri och öppen mediedebatt
och få en medieutveckling som kanske inte bara går i
den för demokratin ödesdigra riktning som Pierre
Bourdieu så målande varnade för.
Fru talman! Detta inlägg skulle jag velat göra så-
väl mer reflexivt som djupare, men det hade då blivit
ännu längre. Jag försöker i alla fall lojalt finna mig i
den brådskans diktatur som råder i en hårt arbetsbe-
mängd kammare. Jag ber därför att få avsluta med att
yrka bifall till utskottets förslag till riksdagsbeslut i
dess helhet.