Herr talman! Vägen till det ekologiskt hållbara
Sverige handlar om att utveckla ett modernt samhälle
som utnyttjar högteknologiska lösningar för att nå en
hållbar tillväxt. Vi ska gemensamt växla spår och ge
den ekonomiska utvecklingen en hållbar inriktning.
Dit kommer man inte, det vill jag slå fast, i första
hand genom statligt styrda program. Dit kommer man
genom att näringslivet ges livskraft och en väl funge-
rande marknadsekonomi. Att få en tydlig vision och
en gemensam färdriktning är viktigt för att villkoren
för företagande och investeringar ska bli långsiktiga
och inbjuda till de satsningar som är nödvändiga för
att vi ska få kretsloppsanpassade lösningar.
Regeringen, emellertid, skriver och talar ofta om
att Sverige ska ställas om till ett ekologiskt hållbart
samhälle. Och regeringens huvudspår mot detta eko-
logiskt hållbara samhälle går av allt att döma via de
lokala investeringsprogrammen.
Det är fel väg. Det har Riksrevisionsverket kon-
staterat i en uppföljning och utvärdering som man har
gjort. Man har konstaterat att de lokala investerings-
programmen visserligen har bidragit till att miljöpro-
filen har förstärkts i flera fall. Men det har gällt redan
planerade projekt. Redan planerade projekt har i vissa
fall dessutom tidigarelagts. Men sammanfattningsvis
bedömer Riksrevisionsverket att de förväntade miljö-
effekterna i många fall har överskattats. Resultaten av
de lokala investeringsprogrammen har med andra ord
varit klent.
Trots detta fortsätter man. Under perioden 1998-
2000 anslog regering och riksdag 2 320 miljoner kro-
nor till de lokala investeringsprogrammen. Nu fort-
sätter man med ytterligare 1 433 miljoner kronor för
perioden 1999-2001. Detta förväntas ge ungefär
3 500 direkta arbetstillfällen, men endast 600 bestå-
ende sådana. Centerpartiet och jag anser att de mil-
jömässiga och arbetsmarknadsmässiga resultaten av
de lokala investeringsprogrammen är alltför små i
förhållande till de pengar som anslagits.
Nu är det självklart så att ingångna avtal ska full-
följas, men i övrigt bör projekt avslutas och de åter-
stående pengarna användas på ett för miljön och sys-
selsättningen mer kostnadseffektivt sätt.
Herr talman! I ett ekologiskt uthålligt samhälle
finns det inte längre någon oro för att kemikalier
hotar människor eller natur. Det har åter blivit själv-
klart att man kan dricka vatten, äta mat och andas luft
utan att för den skull riskera hälsan. Både djur och
människor kan leva utan att långsamt förgiftas av den
miljö som de befinner sig i. Men i dag känns den här
visionen fortfarande avlägsen. Människan är snarare
på väg att undergräva de grundläggande förutsätt-
ningarna för livet på jorden.
När riksdagen fattade beslut om generationsmålet
en giftfri miljö tycker jag att man på en och samma
gång antog ett både radikalt och operativt mål för
kemipolitiken. Miljökvalitetsmålet innebar att halter-
na av farliga ämnen som förekommer naturligt i mil-
jön inom en generation ska vara nära den bakgrunds-
nivå som finns. Och halterna av farliga naturfräm-
mande ämnen i naturen ska ha minskat till halter nära
noll. Med detta beslut ratificerade Sverige som första
land den s.k. Esbjergdeklarationen från Nordsjökon-
ferensen 1995. I och med Esbjergdeklarationen valde
Västeuropa att helt anamma försiktighetesprincipen.
Man beslutade att alla utsläpp av farliga ämnen ska
elimineras inom en generation.
Hur är det nu? Miljömålskommittén har i uppdrag
att föreslå delmål och åtgärdsstrategier för att nå de
miljömål som riksdagen har antagit. För målet en
giftfri miljö har Kemikalieinspektionen på uppdrag av
regeringen gjort en utredning om delmål och hand-
lingsvägar för att nå generationsmålet. Jag vill då
konstatera att de delmål som Kemikalieinspektionen
föreslår i sin utredning är helt otillräckliga för att nå
det beslutade generationsmålet.
Om vi däremot lyckas ta fram lämpliga delmål
och handlingsvägar har Sverige stora möjligheter att
omdana inte bara den svenska kemikaliepolitiken
utan hela EU:s kemikaliepolitik. Vi har en svensk
miljökommissionär som sätter reformer inom kemi-
politiken som första prioritet. Det finns förhopp-
ningsvis ett gediget nationellt utredningsarbete att
basera förslag på. Sverige är ordförande för EU:s
ministerråd under första halvåret 2001. Strax innan
kommer kommissionen att lägga fram sitt förslag till
kemipolitik. Det kommer att ske senast den
31 december år 2000, vilket ger Sverige möjligheter
att initiera och driva på beslut inom ministerrådet
under vår ordförandeperiod. Det är något av en be-
slutsmässig drömsituation, tycker jag. Vi har alla
möjligheter att forma en kemikaliepolitik för nya
generationer.
Min fråga till regeringsmajoritetens företrädare
blir: Är ni beredda att ta den chans som jag har skis-
serat här?