Herr talman! I dag debatterar vi arbetsmarknadsutskottet betänkande nr 7. Det handlar om arbetsrätt. Det är ett motionsbetänkande, vilket gör att vi fokuserar på de frågor som riksdagsledamöterna har skrivit motioner om och inte andra frågor.
Arbetsrätt handlar om våra rättigheter och skyldigheter i arbetslivet och på arbetsplatserna. Det handlar om frågor som berör oss alla i vår vardag. Det handlar om människosyn, trygghet och anständighet. Det handlar om något så stort som fundamentet i den svenska modellen.
Den svenska modellen bygger på en stark arbetsrättslig lagstiftning. Det är en grund som gäller för alla på svensk arbetsmarknad. Utöver detta har vi kollektivavtal som regleras mellan parterna på arbetsmarknaden, det vill säga löntagarorganisationerna och företagens organisationer. Det är denna förhandlingsmodell som har lett till att vi har förhållandevis mycket lugn och ro samt ordning och reda på vår arbetsmarknad. Vi har alltså en lagstiftning som bas för alla och därutöver parternas möjlighet att förhandla branschvis och nationellt.
För mig som socialdemokrat är anställningstryggheten och en stark arbetsrätt själva grunden för det som gör vårt arbetsliv och därmed vårt samhälle anständigt. Jag har sagt det förut i kammaren, och jag säger det igen: Trygga människor bygger trygga samhällen. Vi behöver mer trygghet, inte mindre.
Arbetsrätten är en del av den trygghet i människors vardag som vi politiker kan leverera. Varje dag man inte behöver vifta med de arbetsrättsliga lagarna på arbetsplatserna är en bra dag. Varje dag anställda och arbetsgivare kommer överens och behandlar varandra bra är en bra dag. Men de dagar då detta inte fungerar behöver man kunna gå tillbaka till lagstiftningen och avtalen och se vad som egentligen gäller. Då är det en trygghet för alla parter att den finns där.
Om vi inte hade haft en arbetsrättslagstiftning i Sverige skulle godtyckets lag ha gällt. Man skulle kunna bli av med jobbet för vad som helst: för att man är lite ifrågasättande eller påpekar brister i arbetsmiljö och annat, för att man är lite för sjuk, för att man är lite för gravid, för att man är lite för politisk eller för att man är lite för facklig. En sådan arbetsmarknad vill jag inte ha. Den är omodern och skulle skapa arbetsplatser med otrygga människor, som inte skulle våga höja sina röster när problem uppstår, när kraven blir för höga, när säkerheten sätts åt sidan eller om någon blir särbehandlad. Folk skulle vara rädda för att förlora jobbet.
Jag vill att det ska vara tvärtom. Jag vill ha en modern arbetsmarknad med trygga människor som känner sig sedda, respekterade och delaktiga. Sådana människor hjälper oss att bygga det demokratiska samhället. Jag vill ha en arbetsmarknad där människor arbetar och får en lön som man kan leva på så att de kan vara självständiga i det gemensamma samhället.
Vi har en lång väg att gå innan alla i vårt land har ett jobb, men vi är på god väg. Trenden har vänt tydligt. Arbetslösheten sjunker, ungdomsarbetslösheten sjunker och vi har goda förutsättningar för att det ska fortsätta att gå åt det hållet.
När man i dag lyssnar på oppositionen kan man få en bild av att allting håller på att gå åt skogen. Det enda sättet att råda bot på den katastrof oppositionen ser framför sig tycks vara extraordinära insatser för att försämra den arbetsrättsliga lagstiftningen och minska parternas ansvar i lönebildningen. Jag delar inte denna världsbild.
Det går bra för den svenska arbetsmarknaden. Visst finns det problem, och arbetsmarknaden är tudelad. Vi har fokus på det och lägger politiska förslag för detta.
Siffrorna vänder åt rätt håll. Detta kunde vi inte se ett spår av under alliansregeringens åtta år. När nu siffrorna vänder åt rätt håll kommer Alliansen med olika förslag om hur vi ska ta oss ur den upplevda krisen.
Låt mig vara tydlig här. Jag är självklart inte en nöjd politiker så länge arbetslösheten är så hög som den är i dag. Den ska ned. Jag säger inte att allt är bra; det är en bit kvar. Jag säger dock att det går åt rätt håll. De mekanismer som finns fungerar. De kan och ska finslipas, men i detta läge ska vi inte gå in med genomgripande förändringar i den svenska arbetsmarknadspolitiken. De förändringar som vi har gjort ger resultat, och nu behöver vi tid och fokus för att de ska få ännu större genomslag.
Vad vill då oppositionen? De vill många saker i betänkandet. De vill göra många väldigt olika saker. De är inte överens om vad. Alla partier har olika förslag på olika sakfrågor, vilket i sig är intressant. På grund av detta tänker jag inte nämna alla reservationer som finns i betänkandet för då blir vi, herr talman, kvar här för länge i dag. Jag nöjer mig med att göra några små nedslag.
Ett område där alla borgerliga partier inklusive Sverigedemokraterna har olika förslag gäller punkten Nya anställningsformer för sänkta trösklar m.m. Rent generellt tror jag inte att det är trösklarna som är problemet på arbetsmarknaden. Och rent generellt vill jag säga att varje gång ni hör en borgerlig företrädare tala om sänkta trösklar ska ni slå på varningslamporna. Det här handlar om sänkt anställningstrygghet och sänkta löner, ingenting annat.
Om något är ett problem på den svenska arbetsmarknaden är det möjligen att vi har kvar några svängdörrar som behöver monteras ned. Det handlar om de dörrar som slår igen om du inte har rätt kontaktnät eller de som slänger dig åt sidan om du inte har rätt utbildning. Det handlar också om dörrar som kastar ut dig om du har en otrygg anställning eller som sorterar ut dig om du har fel namn. För dessa utmaningar behöver vi hitta lösningar, och detta satsar den rödgröna regeringen på.
Om det finns några trösklar är de redan nedfilade, vill jag påstå. Det märks inte minst genom hur effektivt ungdomsarbetslösheten sjunker i dag.
De flesta förslag i betänkandet från de borgerliga partierna handlar om anställningsformer med ökad otrygghet och/eller lägre löner. Det ser lite olika ut eftersom alla partier har sina egna förslag. Några vill lagstifta om lönenivåer, vilket vore att helt kasta omkull den svenska modellen. Andra vill lösa det på annat sätt. Gemensamt för alla är att den enskilde ska betala för att man har svårt att få jobb, oavsett om det verkligen är så eller inte.
Man riktar sig gärna mot unga och nyanlända - som om de vore homogena grupper. Jag kan avslöja att de inte är det. Många unga har faktiskt inte alls svårt att få jobb utan subventioner. Då ska de också ha jobb utan subventioner. Samma sak gäller för nyanlända. Nyanlända kan inte betraktas som att de står långt från arbetsmarknaden bara för att de är nyanlända. Att föreslå generella lösningar med sämre villkor för grupper utifrån ålder eller etnicitet är ingenting som gör vår arbetsmarknad eller vårt samhälle bättre.
De som kan få jobb utan stöd ska självklart ha det. Allt annat vore fullkomligt orimligt. De som behöver stöd med språkutbildning eller annan kompletterande utbildning ska få det. Stöden utformas utifrån individens behov och möjligheter. Staten subventionerar arbetsgivaren. Denna kostnad ska den enskilde inte själv behöva ta. Detta är den socialdemokratiska modellen.
Vidare finns det i betänkandet ett antal förslag om att ändra turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd, LAS. Detta har även flera berört i debatten. De borgerliga partierna vill, precis som under förra årets debatt, på olika sätt luckra upp anställningstryggheten ytterligare. Och precis som förra året delar jag inte deras uppfattning.
Turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd är vad som står mellan anständighet och godtycke. Som jag sa i inledningen av mitt anförande är jag och Socialdemokraterna emot att godtycke ska få råda på arbetsplatserna. Turordningsreglerna innebär att en förhandling ska göras vid uppsägning och att turordningen, det vill säga sist in först ut, ska gälla. I förhandlingarna görs mängder av undantag från turordningsreglerna. I mycket få fall löser man inte detta genom förhandlingar på lokal nivå.
Turordningsreglerna utgör inte det enorma problem som de borgerliga partierna och SD vill utmåla dem till. De är i stället en garant för att det inte ska råda ett fullkomligt och ensidigt godtycke på svenska arbetsplatser. Detta vill vi värna.
Vänsterpartiet har en reservation om hyvling. Hyvling innebär att man skär ned på arbetstid utan föregående förhandling. Det finns en dom om detta från Arbetsdomstolen, vilket Vänsterpartiets företrädare nyss berättade om. Det har visat sig finnas en lucka i lagstiftningen.
Vi vill avvakta pågående avtalsförhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Vi vet att frågan är uppe på bordet i flera av de branschförhandlingar som pågår just nu, och vi vill inte föregå dessa. Jag kan dock garantera och understryka att vi följer frågan om hyvling oerhört noga.
Jag vill härmed yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga motioner.
(Applåder)