Herr talman! Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla detta. Jag vet inte om Katarina Brännström har lidit av selektivt hörande eller bara har valt att inte höra vad det är jag har stått och sagt i mitt anförande och i det tidigare replikskiftet.
Nej, jag är inte nöjd med allt på svensk arbetsmarknad. Jag var rätt tydlig med det. Jag var också tydlig med att trenden har vänt. Vi har de rätta mekanismerna, men vi måste och ska förfina och fokusera, så att vi når de individer som behöver hjälpen bäst. Om någon har hört någonting annat från min mun i kammaren i dag tror jag inte att det beror på mig.
Är vi nöjda med den svenska arbetsrätten? Varför har vi inte gjort någonting? Katarina Brännström sa i sitt anförande att det inte har kommit några propositioner och att alla verkar nöjda. Ärligt talat är det den här mandatperioden som det har legat åtminstone tre propositioner på riksdagens bord som har hanterat arbetsrätt i olika former.
Vi har haft en proposition om att inte missbruka staplande av visstidsanställningar. Vi har haft en proposition om visselblåsare. Vi hade en proposition som hade med en del om krav på kollektivavtal vid offentlig upphandling som tyvärr röstades ned av Alliansen och Sverigedemokraterna.
Den här regeringen har tagit små steg för att stärka arbetsrätten. Men den har tagit större steg än någon annan regering i modern tid. Stå inte här och säg att det inte har kommit några propositioner och att ingen vilja finns från regeringen på det arbetsrättsliga området. Det är helt enkelt fel. Resten får jag återkomma till i mitt nästa replikskifte, så att jag inte blir avhuggen igen.