Fru talman! Det har varit en ganska lång debatt med trafikutskottets ledamöter om själva omregleringen av marknaden, och det ärende som vi har här nu är svaret på den fråga som fanns i konsultrapporten om att ägandet också är viktigt att se över. Det handlar om förändrade ägarstrukturer. Jag tänker inte säga någonting om själva omregleringen av marknaden som sådan, men det är någonting som faller nödvändigt och självklart ut ur detta.
Staten äger sedan starten en majoritet, 52 procent, av aktierna, och det finns tolv olika minoritetsägare. Det finns en hembudsklausul om någon vill gå ur.
Om man ska göra en förändrad ägarstruktur handlar det självklart om en omförhandling först och främst med de andra tolv ägarna. De kan i sin tur ha olika intressen. En del vill gå ur för att de kanske vill bygga upp något eget eller vara parter i någon annan struktur. Andra kanske vill öka sitt ägande. En del kanske inte tycker att det är någonting man behöver vara kvar i längre när vi omstöper det hela. Det kan handla både om aktieägandet och om att ta över stationer och så vidare.
För att kunna göra den här förändrade ägarstrukturen, och för att kunna göra en vettig ny struktur på det hela, måste regeringen ha ett mandat. Det går inte att sätta sig ned på sin egen kammare och rita upp en karta över hur man vill att det ska se ut när det till att börja med finns tolv andra parter inblandade. Detta är naturligtvis inte heller någonting som vi här i riksdagen skulle ha möjlighet att ta ställning till ensidigt för statens del, och vi skulle inte kunna bilda oss någon allmän uppfattning om vad alla andra ägare tycker och ta ställning till hur det ska se ut.
Det är därför som regeringen måste få ett mandat från riksdagen att kunna sätta i gång den här processen. Det hade varit alldeles orimligt, utifrån de demokratiska principerna, om regeringen hade börjat gå in i olika typer av förhandlingar utan ett mandat för att sedan förelägga riksdagen ett färdigt resultat av det hela.
Därför behöver regeringen ha ett mandat både att öka och att minska statens ägande - att öka det i förhållande till en part och minska det i förhållande till en annan - och att kunna avyttra tillgångar som sådana som inte är aktier. En part kan inte ensidigt genom ett riksdagsbeslut som är bindande lägga fast hur den här omförhandlingen ska landa.
Då ställs frågan här, i och för sig kanske rättmätigt: Hur blir det? Ja, utifrån den beslutsstruktur som finns är det inte möjligt att säga det i dag. Vi är inte ensamma på banan, utan vi måste bestämma det här tillsammans med andra.
Det här är återigen ett exempel på den krock som uppstår mellan å ena sidan demokratins principer om långsamhet, utredningar, öppenhet, kontroll över besluten och bindande riksdagsbeslut och å andra sidan de principer som gäller för företagandets villkor och samverkan med helt andra aktörer som inte ligger under vår beslutsmöjlighet, krocken mellan principer om affärsförhandlingar och den sekretess som sådana behöver föras under.
För att kunna gå in i den här processen med ett mandat att kunna slutföra förhandlingar - precis som de som nu sitter på klimatmötet behöver kunna komma dit och ha förhandlingsmandat - behöver vi ge ett mandat från riksdagen till regeringen att seriöst kunna gå in och föra dessa förhandlingar med de andra parterna för att förändra ägarstrukturen i AB Svensk Bilprovning.
Därför yrkar jag bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på reservationerna.
Jag vill, som alla andra, önska kammarens ledamöter en riktigt god jul. Jag hoppas att ni hinner hem och skotta snö innan ni blir alldeles insnöade. Jag vill tacka utskottet för det fina samarbetet under året.