Transportpolitik

Fru talman! Trafikutskottets betänkande TU8 be-

handlar ett stort antal motioner från allmänna mo-

tionstiden och omfattar såväl investerings- och plane-

rings- som driftsfrågor på väg och järnväg och även

IT-frågor.

Vägfrågor och omdömen om vägars standard i

vårt land är utan överdrift på var mans läppar. Efter

en vinter då vägarna enligt mångas bedömning vin-

terhållits med begränsad framgång följer en vår då

tjälskadorna ytterligare avslöjar den begränsade re-

surs som anslås till underhåll. Det finns verkligen

anledning att ifrågasätta hur vi i framtiden skall kun-

na bibehålla det vägkapital som vi gemensamt har att

underhålla. Ett antal spektakulära olyckor har ytterli-

gare satt fokus på frågan om sambandet mellan vä-

garnas kvalitet och möjligheten att begränsa antalet

olyckor på våra vägar.

Samtidigt är den ekonomiska välståndsutveck-

lingen i ett modern samhälle mycket nära förknippad

med att goda kommunikationer kan utvecklas och

upprätthållas. All samhällsutveckling på det ekono-

miska området är i någon mån knuten till möjligheten

att transportera varor och människor inom landets

gränser och att utan onödig tidsutdräkt kunna för-

medla de varor vårt näringsliv producerar och expor-

terar till den allt viktigare EU-marknaden. Transport-

politiken måste enligt våra värderingar inriktas på att

skapa ett kundorienterat, snabbt och effektivt trans-

portsystem. Det avståndshandikapp som vi här i Sve-

rige har gentemot vår viktigaste marknad måste, en-

ligt vår mening, motverkas med en infrastruktur av

hög klass.

Det är också viktigt att i takt med den pågående

teknikutvecklingen låta de olika transportslagen kon-

kurrera med varandra. Vi förordar därför transportav-

gifter på nivåer som ger konkurrensneutralitet mellan

de olika trafikslagen. Att, som föreslagits i exempel-

vis utredningen KOMKOM, straffa trafik på väg

genom att årligen realt höja bensin- och dieselskatter

avvisar vi därför mycket bestämt. Förutom att en

sådan åtgärd ytterligare minskar svensk transportnä-

rings konkurrenskraft gentemot omvärlden drabbas

alla som i sin vardag är beroende av att kunna trans-

portera sig med bil, och det missgynnar i motsvaran-

de grad inhemska transporter, såväl för yrkestrafiken

som för privatbilister.

Fru talman! Den svenska transportpolitiken har

under lång tid hämmats av monopoltendenser och

centralstyrning. De alltmer krympande anslagsramar

som regeringen anvisar leder till att såväl planerat

underhåll som ett fullföljande av upprättade investe-

ringsplaner skjuts allt längre bort i tiden. Det svenska

vägnätets standard är med regeringens politik utsatt

för en kraftig devalvering. Avstängda vägar, nedsatt

hastighet, skador på fordon är några av de allvarliga

konsekvenser som följer med neddragningen av an-

slagen. Det av riksdagen fastställda målet en nollvi-

sion ter sig alltmer avlägset. Detta kommer att disku-

teras mer i debatten om nästa betänkande här i kam-

maren, men redan nu kan frågan ställas om den an-

svariga ministern möjligen kan ha missförstått nollvi-

sionens innebörd: Det var noll döda i trafiken vi ville

nå fram till, inte noll i anslag för att förbättra fram-

komligheten på våra vägar.

Med ökat inslag av marknadsstyrning kan enligt

vår mening nya och mer effektiva transportformer

utvecklas. Genom att bolagisera SJ, Banverket och

Vägverket och upphandla all verksamhet i konkurrens

kan myndighetsansvaret renodlas, kostnaderna för

verksamheterna minskas och mer pengar bli kvar för

att investeras i underhåll och nybyggnation. Konkur-

rensutsättningen av godstrafiken har blivit en fram-

gång, och den upphandling som länstrafiken nu ge-

nomför visar att det går att rationalisera samtidigt

som kostnaderna sänks, såväl för busstrafiken som på

det spårbundna nätet.

Den senast genomförda upphandlingen av järn-

vägstrafiken på Västkustbanan visar också att det

lönar sig att låta fler och nya entreprenörer konkurre-

ra om trafiken på det statliga bannätet. Med motsva-

rande kostnadssänkning på det övriga bannätet skulle

järnvägens möjligheter att själv generera intäkter öka

dramatiskt, och ett förväntat överskott skulle kunna

användas till att förbättra trafikutbudet på de linjer

som i dag är ekonomiskt svaga.

Fru talman! Regeringen har sedan maktöverta-

gandet 1994 kraftigt minskat ramarna för anslagen till

såväl järnvägar som vägar. De storstilade planer som

presenterades vid den tidpunkten har krympt till en

nivå som till ingen del motsvarar trafikanternas krav

på standard. Utlovade nyinvesteringar skjuts på

framtiden, och redan projekterade väg- och järnvägs-

förbättringar staplas bokstavligen på hög i de olika

regionerna, för att därefter hamna i en oviss framtid

bland alla de övriga objekt som redan borde ha för-

verkligats.

Ett sätt att höja investeringstakten vilket kortsik-

tigt inte påverkar statens investeringsbudget är att

Sverige som så många andra länder utnyttjar möjlig-

heten att använda nya finansieringsmodeller. Genom

introduktion av Private and Public Partnership-

modellen, PPP, eller skuggtullsmodellen, som den

också kallas, kan ett antal vägobjekt lämnas ut till

svenska eller internationella konsortier för projekte-

ring, finansiering, byggande och drift. Under den

aktuella avtalstiden, vars längd kan variera, kan vä-

gobjekten utnyttjas av trafikanterna fullt ut. Ersätt-

ningen till ägaren, konsortiet, utgår i form av en i

förväg fastställd ersättning, baserad på beräknat antal

fordon som förväntas utnyttja vägen. Efter avtalsti-

dens slut övergår vägen till att vara statens egendom.

För att klara investeringsbehovet på vägsträckor

som redan har eller förväntas få mycket hög trafik-

belastning kan enligt vår mening i vissa fall finansie-

ring ske genom direkta vägtullar. Dock måste alltid

alternativa vägsträckningar finnas tillgängliga, och

avgiftsuttaget måste kunna ske utan att integri-

tetskränkande system används.

Vi föreslår att dessa finansieringsformer skynd-

samt utreds, för att i någon mån komplettera de helt

otillräckliga anslagsramar som regeringspartierna för

närvarande anvisar.

Även IT-tekniken är ett hjälpmedel som i större

utsträckning bör kunna utnyttjas för att öka fram-

komligheten på våra vägar. Vi efterlyser därför ett

initiativ från regeringen för att påskynda även denna

fråga.

Fru talman! En god transportpolitik bör fungera

som ett näringslivets smörjmedel, samtidigt som det

ger möjligheter för oss som privatpersoner att själv-

ständigt bestämma hur, när och vart vi vill färdas.

Goda kommunikationer förutsätter god standard på

hela vårt infrastrukturnät. De alltmer högljudda skal-

len om bristerna på detta nät vittnar tydligt om att

människornas förväntningar om tillgänglighet, i för-

hållande till de stora avgifter som trafikanterna beta-

lar, inte tillgodoses. Låt mig därför, fru talman, av-

sluta med att ställa två frågor till Socialdemokraternas

representant Hans Stenberg, som också företräder

utskottsmajoriteten.

Anser Hans Stenberg och Socialdemokraterna att

vårt svenska vägnät genom de anslag som för närva-

rande tilldelas Vägverket och Banverket för underhåll

och investeringar motsvarar den nivå som krävs för

att bibehålla och utveckla väg- och järnvägskapitalet?

Om svaret är ja, Hans Stenberg, varför är då bristerna

så stora som de vi upplever i dag? Är svaret nej, vad

vill regeringspartiet då göra för att förbättra situatio-

nen?

Fru talman! Vi står naturligtvis bakom alla våra

reservationer i betänkandet, men för tids vinnande

yrkar jag bifall endast till reservation nr 1.