Herr talman! Per-Ola Eriksson har, mot bakgrund
av bl.a. de senaste årens befolkningsutveckling, frågat
mig:
1. vilka åtgärder jag och regeringen avser att vidta
för att åstadkomma en politik för en positiv ut-
veckling i de mindre orterna och förhindra fortsatt
koncentration till storstadsområdena,
2. om jag vill medverka till en tydlig och konkret
målformulering för den regionala utvecklingen,
3. om jag avser att medverka till att beslut inom
regeringen bedöms utifrån den effekt de kan få för
den regionala utvecklingen, och
4. om jag är beredd att medverka till att statliga verk
och myndigheter får ett tydligt ansvar för en posi-
tiv regional utveckling.
Låt mig först säga att jag och regeringen delar den
oro för den regionala utvecklingen som Per-Ola
Eriksson gett uttryck för. En fortsatt kraftig befolk-
ningsminskning, inte bara i gles- och landsbygd och
mindre orter utan på senare tid även i större industri-
orter, är till nackdel för hela landet. En fortsatt stark
befolkningskoncentration till ett fåtal större orter
skapar olika slags problem även i dessa orter.
Den faktiska befolkningsutvecklingen är emeller-
tid resultatet av förändringar i ett antal olika faktorer.
Låt mig därför gå närmare in på de viktigaste av des-
sa.
Bruttoomflyttningen i landet har under ett antal år
legat på en historiskt sett hög nivå. Storstadsområde-
na, framför allt Stockholmsregionen, har under de
senaste åren haft stora inrikes flyttningsöverskott.
Främst de s.k. skogslänen redovisar däremot stora och
ökande flyttningsunderskott.
Vad som gör att bilden totalt sett för 1997 skiljer
sig från tidigare år är dels att Sverige, för första gång-
en sedan 1809, hade födelseunderskott, dels att netto-
invandringen var mycket låg. Från att under en längre
period ha haft ett årligt födelseöverskott i hela landet i
storleksordningen 20 000-30 000 personer har vi
under förra året således ett födelseunderskott på 3 000
personer. Invandringsöverskottet har tidigare under
1990-talet varit i genomsnitt 25 000 personer. Under
1997 var överskottet däremot endast 6 000 personer.
Alla dessa faktorer gör att fler län och kommuner
än under tidigare år redovisar en minskad folkmängd.
Födelseöverskott eller nettoinvandring överstiger inte
i samma utsträckning som tidigare utflyttningen från
en rad områden i landet.
De senaste årens sanering av statsfinanserna, som
ju skett i samarbete med Centerpartiet, har varit nöd-
vändig för att långsiktigt rädda välfärdsstaten. Sane-
ringen har också kunnat ske under kontrollerade for-
mer och därför har samtidigt en mängd åtgärder kun-
nat vidtas för att förbättra den regionala utvecklingen.
Exempel på viktiga sådana insatser är den fortsatta
utbyggnaden av de regionala högskolorna och de
stora investeringarna i infrastrukturen.
Den nödvändiga saneringen av statsfinanserna har
naturligt nog kommit att få större konsekvenser i de
regioner där transfereringarna från statsbudgeten har
störst betydelse. Dessa regioner är ofta de som redan
tidigare har problem från regionalpolitisk synpunkt.
Den regionala utjämningspolitiken har dock på
senare år fått en betydande förstärkning genom de
medel som tillförts genom EG:s strukturfonder.
Marknadsekonomin har visat sig vara det effekti-
vaste systemet för att skapa ekonomisk tillväxt i sam-
hället. I en del avseenden finns det dock skäl för sam-
hället att korrigera resultatet t.ex. med den typ av
välfärdspolitik som länge bedrivits i Sverige.
En internationell jämförelse ger också vid handen
att ett land som Sverige, med en utvecklad välfärds-
politik har mindre klyftor t.ex. vad avser inkomster
och arbetslöshet, inte bara mellan olika människor,
utan även mellan olika regioner, än länder där de
marknadsekonomiska krafternas påverkan inte balan-
serats på detta sätt.
Som direkt svar på Per-Ola Erikssons första fråga
kan jag i dag säga att regeringen för närvarande är
inne i slutskedet av ett arbete med en proposition som
bl.a. kommer att innehålla förslag till åtgärder som
avser att verka för en bättre regional utjämning mellan
olika delar av landet. Jag kan i dag inte gå närmare in
på de konkreta åtgärder som regeringen kommer att
föreslå. Jag vill dock understryka att den planerade
propositionen naturligtvis endast är ett led i regering-
ens arbete med den långsiktiga regionala utjämnings-
politiken. Denna politik måste föras inom många
viktiga samhällssektorer om befolkningsutvecklingen
skall kunna vändas.
Vad sedan beträffar frågan om att uttala en tydlig
och konkret målformulering för den regionala ut-
vecklingen, i likhet med vad regeringen gjort för t.ex.
arbetslösheten, vill jag säga följande. Regional ut-
veckling är ett mångfasetterat begrepp. Riksdagen
anslår t.ex. medel för regional utveckling och utjäm-
ning till alla delar av landet. Att alla delar av landet
utvecklas så väl som möjligt vad avser t.ex. expansion
och ökad produktivitet i näringslivet, ökad syssel-
sättning för män och kvinnor, befolkningsutveckling
etc. är mål för olika politikområden. Härtill kommer
uttalade målsättningar för regionalpolitiken om rättvi-
sa och valfrihet i arbete och boende så att likvärdiga
levnadsvillkor skapas för människor i olika delar av
Sverige.
Att formulera ett mål för den regionala utveck-
lingen är därför inte så lätt. Regeringen avser dock att
i den kommande propositionen ytterligare förtydliga
de gällande målen.
Jag håller med Per-Ola Eriksson om att alla beslut
som fattas av riksdagen och regeringen också bör
bedömas utifrån de effekter de får på den regionala
utvecklingen. De åtgärder som vidtas med medel från
anslagen under utgiftsområde 19 kan endast margi-
nellt påverka den regionala utvecklingen. Utveckling-
en inom andra samhällsområden ger de grundläggan-
de förutsättningarna och är sammantaget mer betydel-
sefull i detta sammanhang.
Regeringen lämnar bl.a. därför direktiv till samtli-
ga relevanta kommittéer och särskilda utredare att
redovisa regionalpolitiska effekter av sina förslag.
Eftersom det visat sig att de avgivna betänkandena
sällan innehåller den grundliga analys som direktiven
eftersträvar, avser regeringen att i ökad utsträckning
bevaka att förslagen innehåller noggranna kon-
sekvensbedömningar. Härigenom bör det bli möjligt
att på ett ännu bättre sätt än i dag bedöma de regiona-
la konsekvenserna av olika beslut.
Vad slutligen beträffar statliga verks och myndig-
heters ansvar för en positiv regional utveckling vill
jag först nämna att regeringen på senare tid på olika
sätt låtit kartlägga och analysera de regionala konsek-
venserna av förändringar i den statliga sektorn. Dessa
utredningar avser regeringen att följa upp på olika
sätt. Regeringen avser således att återkomma även till
denna fråga i den kommande propositionen.