Herr talman! Kammaren har nu att diskutera justi-
tieutskottets betänkande nr 15 under innevarande
riksmöte. Jag ber att få yrka bifall till utskottets hem-
ställan.
Utskottet har behandlat ett antal motioner från
allmänna motionstiden i några olika ämnen. Utskottet
har bl.a. behandlat en motion om byte av offentlig
försvarare och yrkat avslag på den med hänsyn till det
berednings- och utredningsarbete som pågår.
Utskottet har vidare tagit ställning till en motion
om hanteringen i domstol av lönegarantimål. Utskot-
tet har stannat för att den nuvarande ordningen är fullt
tillräcklig för att man skall kunna klara de frågor som
är aktuella i detta sammanhang.
Ett annat av motionsområdena har varit reglerna
för förundersökning. Huvudinslaget har varit att det
skall finnas en skyldighet för polisen att upplysa den
som hämtas eller på något sätt tas om hand vad förhö-
ret skall gälla. Enligt gällande regler förhåller det sig
på det sättet. Det har också gjorts uttalanden från JO i
syfte att inskärpa de regler som finns.
Anabola steroider är ett annat av motionsområde-
na. Också där yrkar utskottet avslag, bl.a. med hänsyn
till den utredning som pågår på området.
Möjligheterna till grupptalan kan sägas ha varit ett
kärt motionsämne i kammaren under några år. Det har
genomförts en del utredningar, och överväganden
pågår alltfort i frågan. Utskottet yrkar därför avslag
också på motionerna i den frågan.
På ett par andra ämnesområden för motioner har
utskottet stannat för enhälliga tillkännagivanden. Det
ena gäller klagomål mot advokater som enskilda kan
lämna in till Advokatsamfundet. Utskottet föreslår att
regeringen skall ges till känna ett önskemål om att en
allsidig utredning skall komma till stånd. Yrkandet
utgår i och för sig inte från en uppfattning från utskot-
tets sida att detta skulle vara särskilt angeläget med
hänsyn till hanteringen i disciplinnämnden. Vi vill
gärna få en allsidig belysning av de här svåra frågorna
mot bakgrund av att det är mycket viktigt för hela
rättssystemets funktion att allmänheten känner förtro-
ende för advokatkåren. Sedan får regeringen lägga
fram sin utredning. Vi hoppas att regeringen då också
skall redovisa synpunkter på den skrivelse som JK har
lämnat in till regeringen och som närmast går ut på att
JK vill lämna ifrån sig sin hantering av frågor kring
Advokatsamfundets disciplinnämnd.
Det andra område där vi föreslår ett tillkännagi-
vande från riksdagen till regeringen gäller ersättning
vid frihetsberövande. När någon som frihetsberövats
och fått sitta i häkte släpps, eftersom vederbörandes
skuld inte har kunnat styrkas eller därför att vederbö-
rande faktiskt har varit oskyldig, har denne rätt till
ersättning. Det kan sedan inträffa att vederbörande
ändå fälls för de gärningar som han har suttit häktad
för. Utskottet menar att det är rimligt att den häktade
då får betala tillbaka ersättningen. Vi vill att regering-
en i samband med en del andra överväganden skall
klara ut också den frågan.
I betänkandet behandlas också frågan om kyrko-
frid, som likaledes tillhör de kära motionsämnena i
kammaren. Den har diskuterats sedan ganska lång tid
tillbaka. De tidigare talarna i det här ärendet har up-
pehållit sig väldigt mycket just vid frågan om kyrko-
frid.
Frågan har behandlats i en proposition år 1988,
som föranledde ett betänkande från justitieutskottet
där utskottet mera utförligt uppehöll sig vid argumen-
tationen för den ståndpunkt som en mycket klar ma-
joritet förenade sig omkring, nämligen att det inte
behövs någon reglering på det här området utöver den
som faktiskt redan gäller, alltså rättegångsbalkens
regler om husrannsakan eller tvångsmedel och vidare
de regler som finns i grundlagen om mötesfrid osv.
Det är naturligtvis lätt att uppamma känslor kring
det här, och man kan peka på faktiska omständigheter,
men om låt mig något stanna inför huvudfrågeställ-
ningen. Är det rimligt att i en nation ha en typ av
lokaler, exempelvis kyrkolokaler - man kan också
tänka sig andra - där den kan uppehålla sig som enligt
gällande lag är föremål för eftersökning för att utvisas
eller avvisas, om jag håller mig till det nu aktuella
fallet. Är det rimligt att i en nation ha lokaler där
sådana människor kan uppehålla sig och där, om jag
har förstått reservationsyrkandet rätt, den som är
lokalens ägare eller huvudman skall kunna sätta sig i
domstols ställe och avgöra om vederbörande skall
kunna gripas eller ej? Det är faktiskt detta som det
handlar om.
Eva Goës uppehöll sig i sitt anförande väldigt
mycket vid några faktiska fall. Vi kan väl alla känna
upprördhet och irritation i sådana fall, men de kan inte
lösas genom att man inrättar en fristad. Man får an-
gripa problemen genom lagstiftning och eventuellt
också tillämpningsföreskrifter på området. Det är
enda möjligheten att komma till rätta med detta.
Jag tycker alltså att det verkligen finns anledning
att ifrågasätta om det som nu står i reservationen är
övertänkt, nämligen att flyktingar, asylsökande och
andra grupper - vad nu det är - som skall avvisas från
Sverige skall ha rätt att söka skydd i en kyrkolokal,
varvid samhällets eller statens hantering av deras
ärenden blir beroende av kyrkolokalens ägare eller
huvudman.
Vilka kyrkolokaler handlar det här om? Är det Li-
vets ords lokaler? Vem skall bestämma vilka kyrkor
som skall få den här rätten? Jag tycker att det finns en
rad bärande skäl emot tanken att lagstifta om kyrko-
frid.
Eva Goës tog sin utgångspunkt i medeltiden, och
det kan vara intressant för kammaren att få höra vad
den juridiska fakultetsstyrelsen sade när utskottet hade
en remissomgång beträffande kyrkofriden.
Fakultetsstyrelsen skriver inledningsvis att den
medeltida regleringen av kyrkofriden - tvärtemot vad
som numera ofta antas - syftade till att värna enskilda
mot angrepp från andra enskilda som ville ta rätten i
egna händer. Det var ett kungamaktens försök i ett
relativt primitivt rättssamhälle att tillförsäkra med-
borgarna rättsligt skydd. Det vore därför, enligt fakul-
tetsstyrelsen, ett steg bakåt i samhällsutvecklingen att
i dag stifta en ny lag om kyrkofrid, som eventuellt
skulle ha till uppgift att förhindra de statliga ord-
ningsorganen att ingripa och utföra sitt arbete i lokaler
tillhörande olika religiösa församlingar. Detta skulle
innebära att det överläts till olika religiösa samfund
att svara för skyddet av enskilda individer. Därutöver
skulle den demokratiska rättsordningen motarbeta sig
själv; en oundviklig följd skulle därför bli en betänk-
lig ökning av antalet preventiva frihetsberövanden.
Jag tycker att fakultetsstyrelsen på ett bra sätt har
fångat problematiken kring dessa frågor. Jag yrkar än
en gång bifall till utskottets hemställan.