Herr talman! Det borde vara en självklarhet för
alla att ha en bostad, ett hem. Men bara här i Stock-
holm finns i dag fler än 6 000 hemlösa. En stigande
andel av dem är ungdomar. Det är helt oacceptabelt.
Samtidigt finns det lediga lägenheter som ingen vill
bo i eller som ingen har råd att bo i. I vissa fall kom-
mer de att rivas, eftersom de annars förblir tomma.
Vart har den långsiktiga och sociala bostadspoliti-
ken tagit vägen - den som kräver solidaritet och
måste kosta? Varför har vi inte kunnat lösa problemen
med de felplacerade, de felbyggda, de sjuka och de
alldeles för dyra husen? Hur långt skall det gå innan
vi lyckas komma överens om en bostadspolitik som
klarar konjunktursvängningarna och som folk förlitar
sig på? Kanske det är dags nu. Den nya bostadspoli-
tiska utredningen har just inlett sitt arbete.
Förhoppningsvis skall den finna någon för alla ac-
ceptabel väg ut ur subventions- och räntelabyrinten.
Jag är en av ledamöterna och måste självfallet tro att
utredningen kan utveckla förslag som inte bara skapar
stabilitet och långsiktighet i finansieringen utan också
kan visa på vettiga riktlinjer för hur framtidens eko-
logiska, friska bostadsbyggande skall gå till med
brukarinflytande vad gäller placering och utformning,
med rena material och sunda byggmetoder och med
alternativa och effektiva förnyelsebara energikällor.
Inte minst bör satsningar göras på den sociala och
estetiska sidan av boendet - det vi kan kalla för trivsel
och skönhetsvärden.
Miljöpartiet tror på en finansieringsform som
bygger på människors eget bosparande med låg eller
ingen ränta och som har befriats från den övriga
marknadens räntefluktuationer. Vi ser här både den
svenska JAK-banken med avknoppningar i andra nya
varianter här hemma och de tyska bosparkassorna
som goda exempel som det är angeläget att utveckla
vidare. Men det är också viktigt att vi inte någonstans
på vägen förlorar en solidarisk inställning och att vi
inte på grund av våra usla statsfinanser tillåter ett
segregerat två tredjedelssamhälle att utvecklas och
permanentas bl.a. till följd av bostadspolitiken.
De som inte är tillräckligt starka, som inte kan ta
för sig och som saknar arbete eller på annat sätt är
"utdefinierade" i vårt samhälle hamnar i de sämsta
bostadsområdena. Det är de bostadsområden som
allmännyttan inte har lyckats sälja ut i sin kamp för att
överleva, dvs. de områden, kvarter och bostadshus
som betingar de lägsta värdena på marknaden och
som blir kvar. Vi har ett gemensamt ansvar för att
detta inte sker. Ett solidariskt samhälle med en social
bostadspolitik tillåter inte detta. Boendesegregationen
drabbar särskilt våra invandrare.
Miljöpartiet har i en av sina motioner givit förslag
på åtgärder såsom att öka boendeinflytandet, blanda
olika hustyper och upplåtelseformer, flytta olika hög-
statusutbildningar till invandrartäta områden och
skärpa åtgärderna mot hyresvärdar som diskriminerar
invandrare. En bra satsning är de 125 miljoner som
regeringen i årets budget lägger på områden med stor
andel invandrare. Men det behövs förstås mycket
mera än bara pengar.
Ett annat ansvar har vi för att människor inte skall
tvingas lämna sina hyresrätter för att ägaren beslutar
sig för att renovera, rusta upp eller på annat sätt orsa-
ka en hyreshöjning som den boende inte klarar av. I
det här betänkandet har utskottet kunnat gå förbi de
svåra frågorna med hänvisning till den tillsatta bo-
stadsutredningen.
De flesta motioner lämnas därhän med anledning
av utredningen, men förmodas ändå där bli diskutera-
de och fungera som underlag i det fortsatta arbetet.
Det finns två frågor som vi i Miljöpartiet särskilt
vill framhålla utöver det jag redan har nämnt. Det ena
är en mera genomgripande handikappanpassning av
vårt samhälle, vilket bl.a. innebär att vi erbjuder de
handikappade boendealternativ som svarar mot just
deras behov. Det kan gälla vårdhem, gruppboende
och särskilda ensamlägenheter. Det kan också gälla
åtgärder som förbättrar tillgängligheten eller på annat
sätt ger förutsättningar för ett självständigt liv. Vi vet
att detta i första hand är kommunernas ansvar, men på
grund av att behoven inte har kunnat tillgodoses i
rimlig utsträckning i många kommuner har vi funnit
anledning att till utskottets betänkande foga ett sär-
skilt yttrande.
Den andra frågan handlar om att ungdomar i da-
gens Sverige har mycket svårt att finna en bostad som
de har råd med. Många äldre, billigare och mindre
lägenheter som det tidigare har varit vanligt att ung-
domar har kunnat hyra har rivits. Det borde inte vara
svårt att vid nyproduktion och även vid ombyggnation
satsa mera på små bostäder - t.ex. ett rum med kok-
vrå, utförda i hälso- och miljöriktiga material, med
enkla och snåla köks- och toalettutrustningar, inga
onödiga inredningsdetaljer, med självdrag och vanliga
öppningsbara fönster, med trappor utanpå m.m. Gi-
vetvis skall uppvärmning och tappvarmvatten kopplas
till förnyelsebara energikällor. Alternativa toalettlös-
ningar, källsortering och komposteringsmöjligheter
finns med på längre sikt för att kunna ge en betydande
miljö- och hälsovinst, dvs. en samhällsekonomisk
vinst.
Att det går att bygga mindre, men ändå trivsamt
och framför allt mycket billigare har man visat bl.a. i
Borlänge. Observera att dessa lägenheter som i första
hand är avsedda för ungdomar givetvis kan nyttjas
och bebos av vem som helst.
Att bygga enkelt är inte detsamma som att bygga
sämre, snarare tvärtom. Att bygga ekologiskt riktigt
men snålt utan extravaganser innebär en ren miljö och
en bostadsstandard som handlar mer om verklig kvali-
tet än om tomma ytor och onödiga inredningsdetaljer.
Herr talman! Med det anförda vill jag yrka bifall
till reservation 7.