Herr talman! Det är inte ofta man får gå upp i denna talarstol och glädjas åt att två motioner som man väckt i princip är bifallna. Det är jag väldigt glad över, speciellt som det är motioner som jag väckt varje år sedan jag kom in i riksdagen.
Jag ska inte orda så mycket om ensamstående kvinnors rätt till insemination. Mycket klokt har redan sagts, inte minst av Eva Olofsson, Mats Gerdau och Christin Hagberg. Jag nöjer mig med det som sagts tidigare.
Jag tänkte i stället berätta om mina kompisar Robert och Fredrik. Robert och Fredrik ingick registrerat partnerskap, som det hette på den tiden - det var ganska tidigt - och de blev ett av de första paren i Sverige som godkändes som adoptivföräldrar. Men då uppstod problemet att ingen ville adoptera barn till ett samkönat par. Där stod vi. Vi höll på i många år. Vi har bland annat haft interpellationer i riksdagen med utgångspunkt från detta par, och frågan har diskuterats fram och tillbaka. Till slut såg de sig tvingade att ha en värdmoder.
Var det bra? Nej, jag tycker att det finns många saker man kan ifrågasätta, och jag hade tänkt bygga hela mitt anförande på det. Det gjorde dock Barbro Westerholm bättre än vad jag skulle ha gjort, och därför instämde jag i hennes anförande.
Jag skulle vilja göra några reflexioner utifrån den här debatten. Jag tror att jag hört alla debatter som så mycket som luktat hbt, och framför allt hbt och familj, ända sedan frågan om registrerat partnerskap diskuterades. Varje gång får KD, som i grunden är ett klokt parti, något vilt i blicken och säger att nu kommer samhällets grundvalar att gå om intet, nu raseras hela bygget genom att det finns andra familjer.
Den argumentationen som används är oftast att det finns många andra typer av familjer, och vi ser dem framför oss. Men KD säger nej, vi ska ha mamma-pappa-barn. Inget annat ska regleras, trots att det finns flera hundra par som lever i antingen den ena eller den andra typen av familj. KD vägrar att se det.
När det lagstiftades att samkönade par skulle få adoptera hade många redan fixat barn på andra sätt. Homosexuellt samkönade par hade barn i ganska stor utsträckning. Det kunde till och med påvisas hur många det var. Det hade gjorts försök att räkna dem. Trots det säger KD att vi inte ska lägga oss i detta. Det visar att man alltid får dra KD in i framtiden när det gäller familjepolitiken. Det får vi göra även den här gången.
Slutligen skulle jag vilja säga några ord om surrogatmoderskap och Vänsterns agerande. Jag läste att Eva Olofsson sagt att det fanns risk för att det skulle uppstå svarthandel på grund av surrogatmoderskap. Men, Eva Olofsson, vad är det då vi har i dag? I dag kan vi inte säga att handeln är ett öppet, transparent, system, utan det sker i stor hemlighet.
Med det, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.