Fru talman! Effektiva transporter och goda kom-
munikationer är av stor betydelse för framtiden. För
hela Sverige men framför allt för de norra delarna
skulle Botniabanan ha en mycket stor betydelse. Med
en Botniabana mellan Kramfors i söder och Umeå i
norr, som knyts ihop via Ådalsbanan med Ostkustba-
nan, bildas en komplett järnvägskorridor mellan
Stockholm och Umeå.
Företagen i Norrland har långa avstånd till mark-
naden, och på grund av det måste vi ha snabba och
billiga transporter för godset. Våra företag agerar på
en global marknad i en allt hårdare konkurrens.
Stambanan genom övre Norrland är enkelspårig
med i synnerhet nattetid hög belastning. Det innebär
att tågen ofta måste stanna för möten med andra tåg. I
en studie på sträckan Bollnäs-Vännäs kan man kon-
statera att tågen i dag står stilla 3-7 timmar per dygn
på grund av möten, och det är inte acceptabelt i läng-
den.
Stambanans konstruktion med snäva kurvradier
gör att hastigheten blir mycket begränsad. Vanligtvis
ligger den mellan 80 och 100 kilometer i timmen, och
godstågens vikt måste begränsas till 900 ton med ett
enkellok. Det kan jämföras med att 160 kilometer i
timmen eller mer är vanligt i de södra landsdelarna.
Godstågen tillåts väga 1 400 ton med ett enkellok.
Res- och transporttiderna blir därmed längre och
nyttolasten lägre genom den norra landsändan, och
trafikeringskostnaderna blir då högre.
Med en Botniabana i kombination med stambanan
genom övre Norrland skapas i princip ett dubbelspår
från Umeå och söderut, även om det är tre till fem
mils mellanrum mellan bandelarna. Det här skulle
tillgodose industrins behov av snabba och effektiva
transporter. Samtidigt skulle det förkorta restiden för
persontrafiken mellan orterna längs Norrlandskusten.
I svaret till Per-Ola Eriksson betonar statsrådet
Botniabanans fördelar. Till morgonkaffet i morse
kunde jag läsa i tidningen att en satsning på Botnia-
banan kommer i infrastrukturpropositionen, som pre-
senteras på fredag. Det skulle handla om en förstärk-
ning av spåren på den s.k. Ådalsbanan norr om
Sundsvall och om att tillsätta en förhandlingsman för
att hitta den resterande finansieringen.
För mig verkar det som om det finns en samsyn
mellan regeringen och oss om behovet av en botnia-
bana. Problemet består egentligen bara av att hitta
finansieringen. Det har jag mycket stor förståelse för,
eftersom ekonomin oftast är problemet i sådana här
fall.
Men i det statsrådet säger i sitt svar och med an-
ledning av de läckor från infrastrukturpropositionen
som medierna presenterade i morse tolkar jag in att
det inte bara är den första etappen av Botniabanan
som skall byggas, utan att hela projektet skall åstad-
kommas under den här tioårsperioden. Jag vill fråga
statsrådet: Gör statsrådet samma tolkning?