Herr talman! Om vi slår upp s. 9 i betänkandet kan
vi läsa att utskottsmajoriteten tycker att svensk alko-
holpolitik bygger på en väl avvägd kombination av
höga skatter, restriktioner, alkoholförebyggande insat-
ser och behandlingsinsatser men att Sveriges anslut-
ning till EU ändrat förutsättningarna för att driva
denna traditionella alkoholpolitik. Därmed börjar vi
nästan tro att om det inte varit för EU hade det inte
funnits några problem kring alkohol och alkoholpoli-
tik i Sverige.
Så är det dock inte. Det vi kallar traditionell
svensk alkoholpolitik har tvärtom länge levt under
förutsättningar som gör den ineffektiv och otidsenlig.
EU-medlemskapet och internationaliseringen av sam-
hället är bara något som tydliggör detta.
I själva verket har politiker och alkoholbyråkrater
på olika nivåer länge levt i en illusion som de flesta
svenskar faktiskt lätt genomskådar. Den illusionen går
ut på att tro att varje gång man höjer skatten och varje
gång man reglerar litet mer dricker svenskarna mind-
re. Och det kan väl stämma om man bara är intresse-
rad av de officiella siffrorna.
Men om en nedgång i de officiella siffror, som an-
ger hur mycket alkohol som säljs via Systembolaget
och hederliga krogar, bara ersätts av minst samma
ökning av farlig hembränd, smugglad och teknisk
sprit har vi faktiskt inte uppnått någonting. De enda
som tjänar på denna piruett är kriminella krafter som
därmed kan skära guld med täljkniv genom att få sälja
svartsprit till snart sagt var och varannan i vanliga fall
hederlig svensk. Förutom att avsedd effekt inte upp-
nås sänker man den allmänna moralen genom den här
politiken.
Den av etablissemanget så omhuldade totalkon-
sumtionstanken är felaktig, eftersom den på något sätt
bygger på att allt bruk av alkohol är fult och skadligt
och att det därmed inte spelar någon roll vem eller
vilka som minskar sitt drickande - bara vi får ned
landets totalkonsumtion.
För mig är det en väldigt stor skillnad på om det är
familjen Svensson som drar in den där enda flaskan
rött till söndagsmiddagen eller om det är kvinnan med
ordentliga alkoholproblem som gör det. Om medlet
för att få ned konsumtionen är högre priser och regle-
ringar förstår man ganska lätt vem det är som först
drar ned på konsumtionen. Inte är det kvinnan som
har utvecklat ett så starkt beroende att spriten är vikti-
gare att lägga tid, pengar och kraft på än allt annat.
Nej, i stället är det givetvis den normalbrukande fa-
miljen som ser att pengarna i stället måste gå till nå-
got nödvändigt i hushållet.
Det är helt klart att det är överkonsumtionen av
alkohol som för med sig stora sociala och medicinska
problem. Kostnaderna för hela samhället är mycket
höga och lidandet för alkoholister och deras anhöriga
stort. Barn till missbrukare är särskilt utsatta. Vi vet
att missbruket har en mycket stark koppling till våld,
andra former av brott och olyckor. Det är mot den
bakgrunden viktigt att minska alkoholkonsumtionen,
men just den del av konsumtionen som kan betraktas
som missbruk. Enligt min och moderaternas mening
har fixeringen vid totalbruket länge lett till felaktiga
prioriteringar och åtgärder.
I utskottsmajoriteten finns tyvärr ingen som helst
vilja att lyssna till forskning och erfarenheter som på
något sätt ifrågasätter den gängse svenska alkohol-
politiken. Annars finns det en hel del att hämta för
den som vågar ifrågasätta sina ingångna åsikter, som
t.ex. i en ny bok under redaktörskap av f.d. chefen för
alkoholprevention på WHO. Där ifrågasätter 28 för-
fattare totalkonsumtionsmodellen på bred front. Det
konstateras att det nu är tid att gå från ambitionen att
sänka den totala konsumtionen till att i stället se på
individuella sätt att hantera alkohol. Även denna gång
vill jag påminna om vad som hänt i den kanadensiska
delstaten Quebec, där en kraftig liberalisering av
alkohollagarna kombinerats med ett omfattande upp-
lysningsarbete och lett till minskad konsumtion. Var-
för vågar så få politiker i Sverige erkänna dessa och
liknande erfarenheter?
På något sätt måste även Sverige och de som bor
här kunna få ett mer avspänt förhållande till alkoho-
len. I dag är det hysteriskt åt alla håll - alltifrån de
politiker som hela tiden vill stoppa och reglera mera
till de tonåringar och även vuxna som blir som tokiga
så fort det närmar sig fredagskväll eller utlandsresa
och därmed mycket alkohol.
Det här måste ändras! Vi måste ha en alkoholpoli-
tik som bygger på att det är skillnad mellan normalt
bruk och missbruk och som informerar människor om
faror med missbruk på ett sätt som visar respekt och
tillit till individens möjlighet att ta till sig vetenskap-
liga fakta i stället för att uppfattas som förmyndarak-
tigt.
Det verkade faktiskt som om ett uns av insikt om
allt detta hade infunnit sig när socialministern medde-
lade att ett förslag om lördagsöppet på Systemet
skulle komma i mars. Detta hade varit ett mycket litet
steg i liberaliserande riktning, men ändå ett tecken på
att man är beredd att betrakta svenskarna som något
mer vuxna. Nu har vi dock fått beskedet att inte ens
detta steg tas, åtminstone inte på ett tag. Varför?
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1
under mom. 1, eftersom de tankar som där anges är
grunden för alla våra ståndpunkter kring alkoholen.
Det är också framför allt dem som jag har uppehållit
mig vid under de här minuterna. Men givetvis står vi
som vanligt bakom alla våra sedan tidigare väl kända
ståndpunkter som redovisas i reservationer kring t.ex.
monopolet, åldersgränserna och utskänkningen.
För som socialminister Wallström har deklarerat:
Vi kan inte ha en alkoholpolitik som folk hånflinar åt!