Herr talman! Kent Persson är som vanligt en sympatisk debattör. Han tar fram fakta som han tycker stärker hans linje. Det är bara det att vi inte har facit här.
Stora projekt av det här slaget har en tendens att både bli dyrare och ge mindre effekt än man tänkt sig. Låt mig ta Botniabanan som det senaste exemplet som Riksrevisionen tittat på. Det har blivit dubbelt så dyrt och betydligt mindre kapacitet än man trodde att det skulle bli. Med den här typen av stora projekt som ska finansieras av skattebetalarna tenderar det att bli så.
När det gäller kommersiell grund för investeringar är det precis som Kent Persson säger: Om det inte är lönsamt kommer det inte att byggas.
Vad är då faran? frågar man sig. I Finland hade man ett antal aggregat på gång. Den nya regering som nu tillträder har uppenbarligen förhandlat fram att man, trots att det finns de som vill investera, av politiska skäl ska försöka stoppa det. Det är väl det som är den stora risken.
Likaså kommer det att finnas möjligheter att bygga förnybar energi. Denna regering har kanske Europas mest ambitiösa program för detta, och det ska vi fortsätta med. Vi ska satsa så mycket som över huvud taget är möjligt på utbyggnaden av förnybar energi. Det är det tredje benet i överenskommelsen - det får vi inte glömma bort i den här debatten.
Men nu talar vi om kärnkraft. Det är solklart att det inte kommer att bli några subventioner till kärnkraften. Om den inte vilar på egna meriter kommer det inte att byggas ny sådan i Sverige - ett väldigt enkelt besked.
Men det beror på hur relativpriserna utvecklas. Vad blir priset på utsläppsrätter för alla energislag som kräver att koldioxid släpps ut, vilket inte kärnkraften gör? Allt detta är sådant som den så kallade marknaden får lösa. Så billig och så miljövänlig energiproduktion som möjligt ska vi styra mot. Men de som ska investera får göra det med egna pengar.