Herr talman! Jag hörde nog -- hoppas jag --
praktiskt taget allt vad Birgit Henriksson sade. Jag
fäste mig vid vad Birgit Henriksson i sitt anförande
sade om att det mer gällde att ta fasta på
yttrandefriheten, som är grundlagsskyddad, än att
göra det möjligt att införa de bestämmelser som jag
har talat om beträffande organiserad rasism.
Den lagstiftning vi har på det här området, bl.a.
den som rör hets mot folkgrupp, är ju också den ett
intrång i yttrandefriheten. Det betyder att vi är
beredda att prioritera kampen mot och beivrandet
av rasism och liknande företeelser framför
yttrandefriheten. Detsamma bör enligt min mening
gälla i fråga om organisationsfriheten, som ju inte
är artskild från yttrandefriheten. Det finns en rad
undantag i detta sammanhang.
Vad det rör sig om är att vi måste få starkare
instrument för att bekämpa deltagandet i
organiserad förföljelse. Jag menar att utskottet har
varit alldeles för knapphändigt i den här väldigt
viktiga lagstiftningsfrågan. Det är förvånande att
man har tagit så lätt på den här saken. Att det sedan
är stor uppslutning kring detta inom
justitieutskottet gör inte saken bättre.
I betänkandet står att det enligt utskottets
uppfattning ''för närvarande'' inte finns skäl att gå
längre. Då undrar jag: Innebär uttrycket ''för
närvarande'', som används ibland, att utskottet är
öppet för att ta nya steg om den lagstiftning som vi
nu har och den ganska blygsamma förändring som
sker om förslaget inte håller?
Vad det rör sig om är enligt min mening att man
inför en straffskärpningsgrund i lagstiftningen men
att denna rättspraxis rent faktiskt finns redan nu.