Fru talman! Innan UNEP:s årliga möte började i
Nairobi besökte jag Kitale i nordvästra Kenya. Kitale
är det första området av numera sex där svenskar
under snart två decennier har stöttat tidningen Vi:s
skogsplantering. Nu finns det sådana planteringar i
två områden i Kenya, i två områden i Uganda men
också i två områden i Tanzania.
Vi besökte en bonde och hans familj efter att ha
färdats på erbarmliga vägar, efter att ha sett den starkt
eroderade jorden, efter att ha upplevt de första teck-
nen på utbredd öken under den ständigt närvarande
starka solen.
Framför en av de tre hyddorna hos bonden stod
familjen uppradad - hustrun, några morföräldrar, de
fem barnen. Den minsta var kanske två år med tjocka
kinder och bruna nyfikna ögon.
Bonden berättade om sitt liv på en alldeles ut-
märkt engelska. När jag berömde honom för hans
engelska berättade han att han också var utbildad
folkskolelärare, men naturligtvis utan möjlighet att få
något jobb.
Hans marker dög inte längre till bete för de två
kor som familjen som hade. Det innebar att han re-
gelbundet fick dra i väg från gården med sina söner
och sina två kor för att under månader i sträck leta
efter lämpliga betesmarker någon annanstans. Det
innebar att korna var borta från familjen. Det fanns
ingen mjölk till de hemmavarande barnen. Det inne-
bar också att pojkarna var tvungna att följa med pap-
pa. De kunde inte gå i skolan under den perioden.
Här bedriver vi nu i samarbete mellan Vi, alla
dem som har varit med och stött projektet och Sida ett
arbete där jag redan nu kunde se hur man kommer att
göra det möjligt för den här familjen att öka sin pro-
duktion, att ha korna hemma, att se till att inte öknen
äter sig in på de här områdena, att stoppa jorderosio-
nen. Jag känner mig ganska glad över att själv ha
varit med och bidragit till detta. Jag känner mig glad
över att vi har kunnat genomföra ett sådant här pro-
jekt under flera decennier med stöd från många
svenskar med sina frivilliga insatser.
Detta berättar jag också därför att det tydligt il-
lustrerar någon av de allra mest brännande globala
miljöproblemen såsom ökenutbredningen och jor-
derosionen. Det illustrerar också kopplingen mellan
miljöproblemen och kampen mot fattigdomen.
Det blir så uppenbart, när man har möjlighet att
besöka de här platserna på jorden, att man inte kan
klara fattigdomen om man inte samtidigt angriper
miljöproblemen, och att man inte kan klara mil-
jöproblemen om man inte samtidigt angriper fattig-
domen.
Den här bonden hade inget alternativ om han ville
ge mjölk till sina barn, än att överbeta de små åker-
lappar som han hade till sitt förfogande.
Fru talman! Den globala miljöpolitiken har egent-
ligen funnits på vår globala politiska dagordning
under knappt tre decennier. Det började med Stock-
holmskonferensen 1972. Nu har vi nästa år i Sydafri-
ka möjlighet att lägga fast riktlinjerna för det fortsatta
arbetet för global hållbar utveckling. Inte minst i
ljuset av det jag just berättade är det en gigantisk
uppgift vi tar på oss.
Vi kan konstatera att miljöfrågorna har kommit
allt högre upp på den internationella politiska dag-
ordningen under de här snart tre decennierna. Vi har
utarbetat och antagit mer än 200 globala miljökon-
ventioner. På en mängd områden pågår ett intensivt
arbete, inte minst när det gäller kemikalier.
Ansträngningarna har inte varit tillräckliga. När
världens miljöministrar, ungefär 100 av oss, samlades
i Malmö förra året, kunde vi konstatera att de grund-
läggande negativa trenderna är svåra att bryta och att
vi inte har lyckats bryta dem än. Det krävs ytterligare
åtgärder, men framför allt måste vi tveklöst och
snabbt genomföra de beslut som redan har fattats, inte
minst under den stora konferensen i Rio.
Tillståndet i världen understryker behovet av
handling. Den rikaste femtedelen av världens befolk-
ningen svarar för 86 % av den totala konsumtionen.
Den fattigaste femtedelen får hålla till godo med
1,3 %. En miljard människor lever under det absoluta
fattigdomsstrecket. Lika många saknar tillgång till
rent vatten.
De välbärgade i-länderna och den växande me-
delklassen i alltfler u-länder har konsumtionsvanor
och livsstilar som kännetecknas av hög energiför-
brukning och hög materialomsättning. Det leder till
ett ohållbart resursslöseri som genererar en allt större
produktion av avfalls- och restprodukter. Den miljö-
förstöring som följer av detta drabbar oftast de redan
fattiga, och förstärker på så sätt fattigdomen.
När vatten, skogar, markområden och kustzoner
överutnyttjas slår det extra hårt mot de människor
som är direkt beroende av naturresurserna för sin
överlevnad. Fattigdomen i kombination med den
fortsatta befolkningsökningen leder i sin tur till ytter-
ligare överutnyttjande av en redan hårt ansträngd
naturresursbas.
Låt mig ge ett litet exempel på hur vi hanterar vå-
ra gemensamma resurser.
När Exxon Valdez förliste 1989 betraktades det
som en stor miljökatastrof - med rätta. Sedan dess har
1,1 miljon ton olja spillts ut i världshaven. Det mot-
svarar 30 fartyg av Exxon Valdez storlek. Detta pågår
hela tiden.
Genom globaliseringen förs människor samman
genom att avstånd krymper och genom att informa-
tion blir tillgänglig för allt fler. Förståelsen mellan
olika kulturer kan komma att öka.
Vi kan få mer av universell samsyn och värde-
grund för hur de globala utmaningarna ska mötas. Jag
vill se mötena i Malmö och Nairobi som uttryck för
detta.
Samtidigt ger globaliseringen inte alla tillgång till
de positiva möjligheterna. Vi ser en kortsiktig hante-
ring av våra gemensamma tillgångar, ojämlikheter
mellan fattig och rik och mellan nord och syd för-
stärks.
Mycket tyder också på att globaliseringen har för-
svårat för utvecklingsländerna att minska fattigdo-
men. De flesta utvecklingsländerna har haft en liten
eller t.o.m. negativ ekonomisk tillväxt de senaste tio
åren med stagnerande export och försämrad levnads-
standard.
Den positiva tillväxten i resten av världen har där-
för inneburit ökade skillnader i inkomst och också
ökade skillnader i teknisk kapacitet och kompetens.
Kapitalet går inte dit där det finns flest fattiga, utan
dit där tillväxtpotentialen är högst. Det kan samman-
falla, men oftast gör det inte det.
Sartaj Aziz, tidigare pakistansk minister, pekade
under Nairobimötet på kopplingen mellan miljö och
fattigdom. Han menade att de globala ansträngning-
arna i dag alltför mycket styrs av EU-världens egen
oro för framtiden och att man glömmer dagens akuta
problem. Jag menar att vi med samma allvar måste
hantera de miljöproblem som försämrar livsvillkoren
för de många fattiga.
Sartaj har naturligtvis rätt, och jag hävdar att vi
måste ta ansvar för hela världens framtid. Vi måste
bekämpa fattigdomen. Det är viktigt för en hållbar
utveckling och för att vi ska åstadkomma en miljö-
mässigt sund ekonomisk utveckling som kan komma
alla till godo.
Därför tycker jag att det är viktigt att miljö och
fattigdom kommer att stå i fokus under nästa års
toppmöte i Sydafrika och att dessa frågor förs in i en
debatt om globaliseringens effekter. Den globala
utmaningen kräver ett starkt politisk agerande inter-
nationellt som kan fördela globaliseringens positiva
sidor och samtidigt begränsa de negativa effekterna.
Det globala miljöministerforumet, det möte som
UNEP hade i Nairobi, innehöll framgångar på en rad
punkter. Mötet lyfte blicken framåt när det gäller det
pågående arbetet på kemikalieområdet. Efter fram-
gångarna med de nyligen avslutade POPS-
förhandlingarna beslutade vi nu att gå vidare för att
forma en global kemikaliestrategi. Som EU-
ordförande lyckades Sverige få gehör för att UNEP
till nästa miljöministerforum 2002 ska utveckla en
sådan strategi. En grundläggande del är naturligtvis
allmänhetens tillgång till information om miljö- och
hälsorisker samt utvecklande av substitutionsprinci-
pen.
Det är en viktig utveckling av UNEP:s verksam-
hetsområde som på sikt kan göra det möjligt att forma
en global kemikaliekonvention. Mötet beslutade även
att påbörja en global riskvärdering av kvicksilver. I
ett nästa steg bör även andra tungmetaller såsom
kadmium inbegripas. UNEP ska också i samråd med
näringslivet påskynda utfasningen av bly i bensin.
Det innebär att vi nu inte bara har en nationell of-
fensiv för en skärpt kemikaliepolitik, att vi även inom
EU nu skärper tagen, utan att vi också på det lokala
området med POPS-strategin och de nya initiativen
tar förhoppningsvis ganska stora steg framåt i hante-
ringen av farliga kemikalier.
Den pågående globaliseringen kräver ett stärkt
politisk agerande också internationellt. Därför var det
viktigt att mötet enades om hur arbetet för en mer
kraftfull internationell miljöförvaltning ska fortsätta.
En ministergrupp ska till nästa möte år 2002 föreslå
förstärkningar och se över finansieringen av UNEP.
Syftet är att minska den splittring som i dag råder
med över 200 olika miljöavtal. Det internationella
miljöarbetet måste bli mer samordnat och antalet
möten minska för att möjliggöra ett aktivt deltagande
från utvecklingsländerna. UNEP har inte i dag den
styrka som krävs för att vara den globala ledande
kraft som behövs på miljöområdet.
Vidare antogs ett nytt tioårsprogram för stärkan-
det av internationell miljörätt - ett väldigt viktigt
område - och en ny vattenstrategi; två viktiga doku-
ment för den fortsatta inriktningen av UNEP:s arbete.
Speciellt glädjande var, tycker jag, de ambitiösa
mål som sattes upp för UNEP vad gäller öppenhet
och kontakt med frivilligorganisationer. Ambitionen
när det gäller ungdomars deltagande i beslutsproces-
sen har höjts betydligt.
Det var lika glädjande för mig vid det här mötet
som vid många tidigare möten att kunna diskutera
med de unga representanterna från alla världsdelar
som fanns på plats i Nairobi, delvis finansierade av
svenska pengar.
När det gäller vårt arbete för att möta den globala
utmaningen är detta inte minst viktigt. Vi måste ar-
beta målmedvetet, med stor öppenhet och ett aktivt
deltagande från det civila samhällets alla aktörer, inte
minst ungdomar som kommer att vara bärare av våra
beslut för framtiden.
Min sydafrikanske kollega, Mohammed Valli
Moosa, sade att toppmötet i Johannesburg år 2002
inte bara får handla om att se bakåt. Världen kräver
att vi också visar vägen framåt - en väg byggd av
mod och övertygelse.