Herr talman! Vi kunde höra kulturministern säga: Jag älskar vårt gemensamma svenska kulturarv. Det är glädjande att höra. Det är fantastiskt vackra ord. Det är en formulering som jag tror de allra flesta svenskar kan stämma in i och känna tillhörighet till.
Samtidigt vidhåller jag vad jag lyfte fram i mitt huvudanförande tidigare i dag. Det regeringen gör med denna kulturarvsproposition är att driva fram en byråkratisk kulturrevolution där man börjar förneka, förringa och förvanska synen på att vi har ett gemensamt svenskt kulturarv värt att vårda, värna och visa för framtida generationer. Vi har ett ansvar på våra axlar som beslutsfattare att trygga det för framtiden.
Kulturministern sa att det inte finns någon fixerad materia. Det är på ett sätt sant. Kultur är odling och traderas och utvecklas i takt med att samhället förändras. Men det är både och. Det finns givna historiska spår, lämningar och miljöer, artefakter i samlingar, i kulturmiljöer, i landskap och i bebyggelsemiljöer som är vårt ansvar att vårda, värna och visa.
Min fråga är följande. Regeringen fullkomligt slaktar anslagen till Statens fastighetsverk, som är nationellt ansvarig myndighet för att just vårda, värna och visa våra gemensamma kulturmiljöer för framtiden. Hur ska man kunna implementera ett strategiskt kulturmiljöarbete? Det är oåterkalleligt när våra kulturmiljöer förstörs, förvanskas och inte kommer att hinna renoveras och underhållas i tid. Varför är denna fråga osynlig på bordet?