Herr talman! Det var lysande att lyfta fram just Almqvist, som var en man som berättade hur det är att stå utanför den svenska gemenskapen, att inte tillhöra den eller att den svenska gemenskapen definieras av någon annan. Han fick i stort sett fly från det här landet därför att han skrev en bok som Det går an , där han drev tesen att kvinnor och män ska ha lika möjligheter både när det gäller företagande och när det gäller kärlek.
Han var så radikal på den punkten att folk hatade honom. Han bröt mot den gemenskap, det samhällskitt och den gemensamma tanke som Aron Emilsson själv i sitt anförande sa att kulturarvspolitiken ska bidra till. Han bröt mot detta, och nu är han en del av det svenska kulturarvet just därför att han gjorde det. Han formade svensk politik, och han formade mycket av det som sedan skulle bli naturligt gods i det svenska kulturarvet och det svenska politiska tänkandet.
Jag kan återge vad Emilsson sa här, på tal om ideologisering. Om man säger att kulturarvet ska tjäna till att förmedla det som är unikt är det en sorts ideologisering. Då säger man att man inte ska göra någonting annat. Om man säger att man ska skapa en kulturell gemenskap är det en ideologisering av kulturarvspolitiken. Om man säger att man ska ha en tankegemenskap är det också en form av ideologisering. Aron Emilsson kan tycka att det är en bra ideologisering, men det är en ideologisering av kulturarvspolitiken. Om man säger att kulturarvspolitiken ska definiera vad vi ska förenas kring tycker jag att det är en ideologisering. Aron Emilsson kan tycka att det är en bra ideologisering, men då kan du inte kritisera regeringen för att den ideologiserar. Du måste se bjälken i ditt eget öga.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor
Om man är emot att andra använder kulturpolitik för att genomföra sina egna idéer måste man också vara trogen sin egen tanke. Man måste både kunna kritisera dem som gör det och se att man själv gör samma sak.
(Applåder)