Herr talman! Denna debatt om näringspolitiken får
främst betraktas som ett signalsystem för att klara ut
var någonstans partierna står i principiella och kon-
kreta näringsfrågor. Man kan kanske hoppas att rege-
ringen tar viss hänsyn i kommande propositioner.
Näringspolitik handlar om den långsiktiga utveck-
lingen av svenskt näringsliv men kan även på ganska
kort sikt påverka sysselsättningen. Enligt Vänsterpar-
tiets mening måste staten ta det övergripande ansvaret
för näringspolitiken. Det privata näringslivet har ofta
inte den uthållighet som krävs för utveckling av nya
produkter - från idé till kommersiell produkt. Man
bör däremot kunna ställa större krav på mogna bran-
scher som skogsindustrin och annan basindustri att
delta i forskning och utveckling på ett helt annat sätt.
Ur näringspolitisk synvinkel är det också viktigt
att staten behåller ett strategiskt ägande i näringslivet.
Exemplet Vattenfall AB och energipolitiken visar
tydligt vikten av ett statligt ägande. Ett ägosplittrat
Vattenfall hade försvårat den nödvändiga energiom-
ställningen betydligt.
För att näringspolitiken skall bli framgångsrik är
det av stor vikt att samhällsekonomin fungerar. Låga
räntor och kontrollerad prisutveckling betyder mycket
för att näringslivet skall fungera och utvecklas och för
att nya företag skall startas. I dessa avseenden är det
svenska företagsklimatet gott.
Men arbetslösheten ligger ändå kvar på en sam-
hällsfarlig nivå. Regeringen måste inse att det är efter-
frågan på hemmamarknaden som avgör nivån på
arbetslösheten. Vanligt folk - både de som har arbete
och de som är arbetslösa - måste ges bättre möjlighet
att delta i konsumtionen av hushållsmaskiner, mil-
jövänligare bilar och inte minst ett bra boende.
Regeringen och utskottsmajoriteten tar enligt
Vänsterpartiets mening inte chansen att försvara vik-
tiga näringspolitiska satsningar. Neddragningen av
resurserna till NUTEK är i nuvarande sysselsättnings-
läge svåra att förstå. Jag tänker då i första hand på
anslaget för forskning och utveckling samt avogheten
till ökade satsningar på den framgångsrika s.k. såddfi-
nansieringen.
Vad gäller såddfinansieringen är det minst sagt
omöjligt att förstå regeringens bevekelsegrunder. Alla
som trängt in i vilka resultat denna verksamhet ger
inser att det är på detta område de statliga pengarna
gör mest nytta och ger bäst resultat. Det vore intres-
sant om Sylvia Lindgren ville förklara regeringens
intentioner.
När jag är inne på det statliga ansvaret för nä-
ringspolitiken vill jag passa på att ta upp frågan om
etablering av halvledarindustri i Sverige. Det är allde-
les klart att en sådan investering knappast kommer till
stånd utan statliga initiativ. Det amerikanska dataföre-
taget Atmel har intresse av att etablera sig i Sverige.
Men det är många länder att välja mellan. Atmel väl-
jer naturligtvis det land som ger de bästa villkoren.
Sverige kan erbjuda allmänt goda företagsvillkor, god
infrastruktur och bra utbildningsmöjligheter. Vi måste
dock vara beredda att ställa upp med ytterligare rent
ekonomiska satsningar.
Sverige har knappast råd att låta denna etablering
gå landet förbi. Det betyder tusentals nya arbeten, och
skulle dessutom innebära att Sverige hänger med i
den tekniska utvecklingen.
Turismen tillhör framtidsnäringarna i Sverige.
Turismens betydelse för sysselsättningen och sam-
hällsintäkter är redan i dag betydande. Många regio-
ner lever i hög grad på turismen. Men Sverige skulle
kunna bli ett mycket större turistland. Vår nisch är
inte sol och varma bad utan mer av upplevelser, natur
och ett annorlunda samhälle.
Konkurrensen om turisterna är emellertid mycket
hård. Det gäller att kunna marknadsföra Sverige i de
europeiska länderna och i övriga världen. På åtmins-
tone denna punkt satsar Sverige mycket mindre än
övriga nordiska länder. Den svenska marknadssats-
ningen på turism räcker inte för att klara konkurren-
sen med exempelvis Norge eller Danmark. I många
europeiska länder är inte Sverige ett verkligt turistal-
ternativ, beroende på att människor inte ser några
annonser för Sverige.
Det är synd att regeringen inte tar vara på chansen
att relativt snabbt öka sysselsättningen på turistsidan.
Herr talman! Bostadsbyggandet ligger sedan länge
på rekordlåga nivåer. Ett normalt byggande torde
ligga på ca 30 000 lägenheter per år. 1997 blir det inte
ens 9 000 lägenheter - en lägre nivå än under krigs-
åren. Det är verkligen inte konstigt att arbetslösheten
fortsätter att vara hög. Byggandet är en viktig motor
för hemmamarknaden. Vi märker nu att efterfrågan på
bostäder ökar i storstadsområdena och på högskoleor-
terna. Görs ingenting kommer vi återigen att ramla in
i ett okontrollerat byggande som driver upp löner och
materialkostnader och därmed inflationen. Det vore
därför väldigt klokt att redan i dag öka byggandet. En
lämplig nivå är sannolikt ca 20 000 lägenheter. För att
få till stånd denna utveckling måste samhället ta an-
svar. Ett investeringsbidrag per lägenhet, som uppfyl-
ler vissa miljö- och energikrav, kan vara lämplig
stimulans.
Med sådana åtgärder skulle vi uppnå ett antal
positiva resultat: Vi kan på detta sätt undvika framtida
inflatorisk utveckling på byggmarknaden, och vi
skulle snabbt öka farten i hemmamarknadsindustrin.
En kontrollerad ökning av bostadsbyggandet skulle få
fart på hjulen i snickeriindustrin, möbelfabrikerna,
persienner, gardiner osv. Arbetslösheten i stora regio-
ner skulle mer eller mindre försvinna. Antalet tomma
lägenheter som det finns gott om i landet skulle mins-
ka till nytta för bolag och kommuner.
Det skulle vara intressant att få veta om Sylvia
Lindgren i den här frågan har något bra svar på varför
regeringen väntar och inte gör mer vad gäller bo-
stadsbyggandet.
Vi har diskuterat den svenska varvsnäringen ofta.
Det vi har hoppats på har inte inträffat. Sverige fort-
sätter att vara det enda land som inte direkt subven-
tionerar sin varvsindustri. Detta innebär naturligtvis
att de svenska varven knappast kommer att utvecklas.
Det innebär också att vi den dagen subventionerna tas
bort kommer att ha ett mycket sämre läge. Därför har
Vänsterpartiet föreslagit att vi under tiden fram tills
subventionerna försvinner helt går in och likställer de
svenska varven i konkurrenshänseende med de euro-
peiska varven. Kostnaden 80 miljoner per år täcks in
av de ökade sysselsättningseffekterna.
Herr talman! Detta är exempel på åtgärder som
skulle kunna påverka svenskt näringsliv positivt.
Utöver dessa åtgärder är det givetvis grundläggande
att Sverige är ett bra land att leva i, att majoriteten
människor känner trygghet vid sjukdom, arbetslöshet
och i sitt arbete.
Det är viktigt att alla människor ges möjlighet till
både grundutbildning och fortsatt utbildning. Det är
viktigt att skapa en sådan trygghet att människor törs
satsa på egna initiativ. Det är mycket positivt att re-
geringen nu föreslagit - jag hoppas att det blir beslut
- att även den som har ett arbete skall ha möjlighet till
tjänstledighet för att pröva en idé och starta ett nytt
företag. Det skulle vara mycket positivt om arbetsgi-
varinträdet vid sjukdom helt slopades för företag med
mindre än tio anställda.
När man läser de borgerliga partiernas förslag står
det klart att det finns olika verkligheter. För de bor-
gerliga partierna är inte den låga efterfrågan på hem-
mamarknaden något speciellt problem. I stället före-
slår man ett batteri enkla åtgärder som sänkt skatte-
tryck och en fri mer flexibel arbetsmarknad. Man
gillar dock inte att vanliga anställda skall ha möjlighet
till sex månaders tjänstledighet för att prova eget
företag. Där går liksom gränsen för den borgerliga
flexibiliteten.
Man föreslår ändrade turordningsregler, slopad
facklig vetorätt vid entreprenader och att trygghets-
systemen anpassas till småföretagens behov.
På något sätt har jag alltid trott att trygghetssyste-
men är anpassade till vanliga svaga löntagares behov.
Moderater, folkpartister och för den delen även krist-
demokrater såvitt jag begriper tror alltså att försämrad
trygghet för löntagarna och mindre makt för fackfö-
reningarna samt lägre skatt för höginkomsttagarna
skulle vara lösningen för att få till stånd en ökad sys-
selsättning.
Det är tydliga förslag, som verkligen visar skillna-
den mellan riksdagens partier. Men frågan är, herr
talman: Hur länge skall borgerlighetens partier fortsät-
ta föra fram gamla lösningar som gällde vid indust-
rialismens barndom? Sakfrågan - hur öka sysselsätt-
ningen - skulle nämligen må bra av en mindre fyr-
kantig inställning från de borgerliga partierna.