Fru talman! Jag kanske måste erinra om hur den
ekonomiska situationen var mot bakgrund av formu-
leringen "förlamande besparingar".
Domstolsväsendet hade t.o.m. förra året ett över-
skott i sina ekonomiska resurser. Redan i förra årets
budget beslutade riksdagen att tillföra domstolarna
200 miljoner kronor. Jag tror egentligen inte att frå-
gan om tillgång till medel har varit problemet. Snara-
re har problemet varit att kravet på att förändra verk-
samheten så att den anpassar sig till en god resursan-
vändning har känts lite ovant och svårt på sina håll.
Att domstolarna tillförs nya resurser innebär inte,
vill jag därför passa på att understryka, att kravet på
en god resursanvändning inte kvarstår. Det är en av
utgångspunkterna i reformarbetet. Det måste vara
rimligt i varje verksamhet att man utgår från att de
pengar som anslås ska användas på ett så klokt och
bra sätt som möjligt. Men jag hoppas att ingen upple-
ver det som ett svart moln, utan som ett naturligt
krav.
När det gäller vilka sammanslagningar man kan
göra i södra eller norra Sverige har det naturligtvis
betydelse hur geografin och demografin ser ut. Det
råder inget tvivel om att det är tätt mellan domstolar-
na på sina håll i södra Sverige. I det arbete som pågår
har vi valt att inte försöka fastlägga några principer
som ska gälla rakt över, utan vi har gjort det möjligt
att regionalt och lokalt ta hänsyn till förhållanden av
olika slag i sammanhanget.
En vägledande bild kan vara att se på vad som
händer i Blekinge, där det finns fyra tingsrätter. Där
är förslaget att slå samman dem till en tingsrätt och
behålla tingsrättsverksamheten i två av orterna. Men
det är Blekinge. Det ser annorlunda ut i Skåne, och
det ser annorlunda ut i Småland.