Herr talman! Målet för regionalpolitiken måste va-
ra att öka den enskildes möjligheter att fritt välja
arbete och bostadsort. Politiska insatser kan i begrän-
sad omfattning utjämna levnadsvillkoren mellan olika
delar av landet. I stället bör regionalpolitiken utfor-
mas så att olika bygders och regioners unika förut-
sättningar att skapa goda levnadsvillkor tas till vara.
Folkpartiet har under ett drygt decennium varit
pådrivande för en allmän förändring av regionalpoli-
tiken. Den tidigare lokaliseringspolitiken skulle
åstadkommas genom att centralbyråkrater identifiera-
de vilka investeringar som var nödvändiga och såg till
att dessa förlades till drabbade regioner.
Folkpartiet har länge förespråkat en mobilise-
ringspolitik som uppnås genom satsningar på kreativa
människor och deras förmåga till skapande. Varje
region har sina styrkor, sina unika möjligheter. Dessa
kan endast tas till vara genom lokala initiativ. Tyngd-
punkten i regionalpolitiken måste ligga i decentrali-
sering, nyetableringar, småföretag och lokal samver-
kan. Utvecklingen måste byggas underifrån.
Mobiliseringen av dessa lokala resurser kan inte
kommenderas fram genom politiska beslut. Men poli-
tiken kan på olika sätt stödja, underlätta och stimulera
utvecklingen. Områden som i vid mening inte räknas
till regionalpolitiken blir allt viktigare.
Skapande förutsätter kontakter och utbyte, därför
är goda kommunikationer viktiga. Utbildning och
forskning, liksom ett vitalt kulturutbud blir också allt
viktigare. En politik som underlättar små- och nyföre-
tagande blir av central betydelse.
Regionalpolitiska insatser blir verkningslösa om
regeringen inte förmår att skapa goda betingelser för
företagande och företagare. I dag hotas därför den
regionala utvecklingen av regeringens brist på insikt
om förutsättningar för livskraftiga småföretag. Om
riskkapital dubbelbeskattas, om extra arbetsinsatser
drabbas av hög marginalskatt, och om arbetsmarkna-
den görs inflexibel genom föråldrade regleringar
hotas utvecklingen i våra glesbygder. I dag handlar
det mer om avveckling än utveckling, och vilka drab-
bar detta? Jo, de mest utsatta delarna av vårt land.
När initiativkraftiga människor satsar själva eller
tillsammans, då sker en utveckling. Mycket av den
mänskliga kraften finns på landsbygden. I små kom-
muner där förutsättningarna anses obefintliga startar
ofta en positiv process. Denna vitalitet och växtkraft
är en tillgång för vårt samhälle. Jag skulle vilja upp-
mana regeringens företrädare att ta till vara den ut-
vecklingen.
Landsbygden skall inte bara bevaras. Det gäller
också att utnyttja den stora potential som vår lands-
bygd besitter. Det gäller att nå en balanserad utveck-
ling där storstadsområdena avlastas och där lands-
bygdens fina miljö utnyttjas för tillväxt. Landsbygden
erbjuder värdefulla resurser, passande infrastruktur
och aktiva människor. Ett nyskapande sker i dag där
landsbygden går i täten i fråga om demokratiutveck-
ling, företagande, kultursatsningar och servicelös-
ningar.
Herr talman! Den hårda konkurrensen på export-
marknaden, inte minst för de små företagen, ställer
höga utbildningskrav på de anställda. Människor
kommer i framtiden att behöva komplettera sin ut-
bildning flera gånger under sin livstid.
För glesbygden är det då viktigt att det finns en
god distansutbildning att tillgå. Jag vill här ta ett ex-
empel. Statens skola för vuxna i Härnösand har en
mycket god fungerande distansutbildning över hela
landet. Såväl i Norrlands glesbygder som i Stock-
holms skärgård, som i storstaden som ute i olika delar
av landsbygden. Överallt där kompetens behöver
byggas upp, där finns SSVH. Genom SSVH och and-
ra distansutbildare kan kompetensen höjas och behö-
righet för högskolestudier läsas in. Distansutbildning-
en måste också tillåtas att utvecklas för alla dem som
behöver den och inte kvävas av regeringsbyråkrater
som lägger fram budgetförslag utan att de har förstått
det verkliga förhållandet.
Herr talman! Folkpartiet har pekat på den utveck-
ling som väntas ske i vårt land genom EU-
medlemskapet. Strukturfondsmedlen har skapat till-
gång till utvecklingsmedel som fördelas i ett antal
målområden i landet. Den utvecklingen är utmärkt
och kommer att ge god effekt. Men organiserandet av
målområdena får inte innebära - som Kjell Ericsson
här sade - att byråkrati och krångel frodas, och inte
heller att målområden skapas som inte tar hänsyn till
de kulturella olikheterna runt om i Sverige.
EU-medlen har också inneburit att exempelvis
kustkommuner sammantaget fått en större del av de
samlade stödmedlen än de mest utsatta delarna av vårt
land, och så var det väl inte tänkt.
Den översyn av företagsstöden som genomförts
visar att fortsatta analyser är nödvändiga för flera av
stöden. Transportstödet fungerar inte bra. En översyn
skulle innebära att småföretagen, som har de största
behoven av stöd, får en större del av kakan, samtidigt
som samtliga transportmedel måste få del av trans-
portstödet. Det viktiga måste vara att transporterna är
effektiva och miljövänliga och ger företagen snabba
och effektiva transporter.
Systemet med de tillfälliga stödområdena måste
ses över. Det är inte rimligt att en bygd tillåts att till-
höra tillfälligt stödområde i bortemot tio år. Samtidigt
har EU:s stödområden inneburit att de regionala stö-
den fått en större geografisk spridning och därmed
tunnats ut till nackdel för landets mest utsatta delar.
Inte minst skärgårdarnas inplacering i stödområdet
bör bli föremål för analys.
Den s.k. REKO-STAT-utredningen som väntas
avlämna sitt betänkande i februari 1997 behandlar
effekterna av den stora regionalpolitiken. Vad sker i
statens verk och styrelser? Jo, deras ambitioner till
centralisering och effektivisering gör att man inte tar
hänsyn till de samhällsekonomiska och regionalpoli-
tiska effekterna. Servicen i glesbygdslänen dras un-
dan, och därmed försämras servicen till näringsliv och
kommuner. Länsstyrelsernas påpekanden nonchaleras
helt enkelt. Det finns ett stort samband mellan den
"stora" och den "lilla" regionalpolitiken. Utan en god
infrastruktur och god service uteblir nyföretagandet,
människor tvingas flytta och glesbygden utarmas.
Herr talman! I reservation 11 begär den samlade
oppositionen, om jag nu får säga så, en parlamentarisk
regionalpolitisk utredning. Sambandet mellan den
"lilla" och den "stora" regionalpolitiken, stödområ-
desindelningen och utspädningen av de regionalpoli-
tiska stöden, de statliga verkens och myndigheternas
ansvar samt transportstödets behov av översyn är skäl
nog att tillsätta en ny regionalpolitisk utredning som
tar ett samlat grepp och ger stadga och samverkan
mellan den "stora" och den "lilla" regionalpolitiken.
Detta bör enligt Folkpartiets uppfattning ske efter det
att REKO-STAT-utredningen har lämnat sitt betän-
kande i februari.
Herr talman! Jag noterar med stort intresse när jag
läser betänkandet att såväl Socialdemokraterna som
Centern i utskottet egentligen vill ha en parlamenta-
risk utredning. Då vill jag ställa frågan till utskottets
företrädare och till Kjell Ericsson: Varför smyger ni i
buskarna med detta krav? Det kostar inga pengar.
Utredningen är nödvändig för att bringa ordning och
reda i de regionalpolitiska arsenalerna så att statens
begränsade medel används på effektivast möjliga sätt.
Varför är ni så rädda att ge regeringen till känna vad
vi alla önskar oss? Tycker Berit Andnor att allt är bra
som det är?
Herr talman! Folkpartiet kräver att noggranna
konsekvensanalyser görs innan statlig verksamhet
dras bort. Omstrukturering av statlig verksamhet -
några exempel är post, tingsrätt, kronofogdemyndig-
het, polisverksamhet, m.m. - är viktig för servicen.
Försvinner vitala delar av den statliga servicen i gles-
bygderna försvinner exempelvis också advokater,
jurister och andra nyckelpersoner som behövs för den
privata näringen. Att förstöra väl fungerande statlig
service ute i länen leder till färre jobb och inte till fler
jobb.
Herr talman! Enligt vår uppfattning måste alla vä-
gar prövas för att vända den negativa sysselsättnings-
utvecklingen för kvinnor i stödområdet. Arbetet för
jämställdheten bör drivas utifrån kvinnors villkor i
samhället. Saknas utkomst i form av intressanta jobb
och goda möjligheter till eget företagande för kvin-
norna avfolkas glesbygden. Då behövs inte längre
några statliga insatser. Det är därför viktigt att jäm-
ställdhetsarbetet bedrivs så, att lika förutsättningar
skapas för både kvinnor och män.
I reservation 2 tar Folkpartiet tillsammans med
Centern, Miljöpartiet och Vänsterpartiet upp frågan
om resurscentrum för kvinnor. I dag finns ett sådant i
alla län i någon form. Men problemet är att endast
3 % av länens medel för projektverksamhet har an-
vänts för ändamålet. Det är viktigt att ett tillsynsorgan
mycket noga följer upp hur länsstyrelserna fördelar
medlen så att resurscentrum eller utvecklingen av
kvinnligt företagande och sysselsättning får den pri-
oritering som riksdagen avser. Denna åtgärd är vikti-
gare än att avsätta medel till någon ny central myn-
dighet. Min fråga till Berit Andnor är: Vad avser
regeringen göra för att dessa resurscentrum för kvin-
nor skall bli den resurs som riksdagen har avsett?
Herr talman! De utredningar som gjorts beträffan-
de skärgårdens utveckling har inte inneburit några
förslag från regeringens sida. För att en fortsatt posi-
tiv utveckling av skärgården skall ske krävs statliga
insatser, inte minst gäller detta samhällsservicen och
kommunikationerna. Det är inte alltid avståndet som
är problemet. I skärgårdarna handlar det mera om att
befolkningen på öarna också behöver rimliga kom-
munikationer året runt, även om de inte har stora
avstånd till fastlandet. Det spirande företagandet i
våra skärgårdar måste ges bättre förutsättningar. I dag
motverkas utvecklingen i skärgården genom regering-
ens orimliga beskattning. Fastighetsskattens effekter
tar död på en positiv utveckling, och inte minst för-
längningen av sjuklöneperioden.
Folkpartiet finner det välmotiverat att Sverige in-
för den nya programperioden för EU:s strukturfonder
verkar för ett vidgat skärgårdsbegrepp. Såväl fast-
landsremsan i typiska skärgårdsområden som öar,
med eller utan broförbindelse, bör innefattas.
Herr talman! Småföretagandet kräver statliga reg-
ler och stödformer som är begripliga. Folkpartiet har
försökt att beskriva de villkor som ger tillväxt och
utveckling även i glesbygden. Men detta kräver också
att såväl den lilla som den stora regionalpolitiken drar
åt samma håll, att skatter och villkor för företagande
är rimliga och att stödformer, målområden och stö-
dområden är begripliga.
Regionalpolitiken ger inte de förutsättningar som
krävs för en utveckling av Sveriges mest utsatta om-
råden. Varför medverkar inte Socialdemokraterna och
Centern till en samlad översyn av alla de regionalpo-
litiska stödformerna, för en bättre måluppfyllelse och
en samlad översyn av hur EU:s målområden förhåller
sig till den inhemska regionalpolitiken? Inte minst
viktigt är sambandet mellan den "stora" och den
"lilla" regionalpolitiken.
Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till re-
servationerna 5 och 11.