Fru talman! Vi diskuterar i dag utrikesutskottets betänkande nr 13. Det är ett slags uppsamlingsheat för en mängd olika motioner inom utrikesutskottets ansvarsområde. Det innehåller om jag har räknat rätt 86 hemställanspunkter som rör så olika frågor som kampen mot korruption, IMF, Världsbanken, skuldavskrivningar, bistånd, handelspolitik och till och med ekosystemtjänster som har lyckats komma med på ett hörn.
Utskottets betänkande har namnet
Vissa frågor om globalisering m.m
. Jag tycker nog att vi kan vara lite självkritiska från utskottets sida för att vi har gett detta betänkande en så intetsägande och okonkret rubrik, men jag har ännu inte kommit på något bättre rubrikförslag. Det som förenar frågorna i detta betänkande är att de oftast är utrikespolitiska frågor som har att göra med ekonomi.
Jag tänkte koncentrera mig på en av dessa frågor, nämligen den om EU:s avtal med länderna i Afrika, Västindien och Stilla havet. Det är de så kallade ACP-länderna, eller AVS-länderna som det heter med den svenska förkortningen. Det är tidigare kolonier som EU har handels- och samarbetsavtal med.
Dessa avtal som nu håller på att förhandlas fram, Economic Partnership Agreements eller EPA-avtalen, förhandlas fram under ganska stor kontrovers. Förhandlingarna har satts i gång för att göra EU:s handelsrelationer med de forna kolonierna kompatibla med Världshandelsorganisationens regler. Men EU har krävt betydligt mer än vad som skulle behövas för att handelsvillkoren ska vara i överensstämmelse med WTO:s regler. I stället för att ha en flexibel approach har EU drivit på för omfattande och snabba avregleringar i utvecklingsländerna. EU har helt enkelt försökt använda sitt överläge när det gäller resurser och sin ekonomiska styrka till att tvinga fram orättvisa villkor i handelsavtalen.
Förhandlingstaktiken har varit hård och innehållit element av utpressning, och det har lett till mycket ont blod och bristande förtroende för EU:s goda vilja.
Det bristande förtroende som EU:s agerande har skapat är en av flera viktiga faktorer till att länder i tredje världen inte längre litar på EU:s goda vilja i samma utsträckning som tidigare. Det är en av faktorerna till att förhandlingarna i Köpenhamn om ett nytt globalt klimatavtal inte blev den framgång som verkligen skulle ha behövts. Om man använder utpressningstaktik en dag är det svårt att säga "Lita på mig" dagen därpå. Det borde EU ha tagit till sig.
Vad är det då som är knäckfrågorna? Just nu pågår förhandlingar om att teckna interimavtal, och sådana har redan tecknats i många fall. Det som nu framför allt pågår är att man ska omvandla interimavtalen till bredare avtal som innefattar fler frågor. I de förhandlingarna har EU visat en bristande respekt för partnerländernas egna åsikter om vad som ska ingå i avtalen. EU försöker tvinga till sig marknadstillträde, och man insisterar på att få med villkor om tjänstehandel, immateriella rättigheter och de så kallade Singaporefrågorna om investeringar, offentlig upphandling och konkurrenslagstiftning.
Det är bra om man kan komma överens om gemensamma regler. Men man ska inte använda utpressning för att tvinga fattiga länder att acceptera EU:s vilja. EPA-avtalen som de ser ut i dag är orättvisa. De behöver rättas till. Det hoppas vi i Miljöpartiet att vi tillsammans med våra rödgröna kamrater kan bidra till att EU gör efter det här valet.
Fru talman! Jag yrkar bifall reservationerna 1 och 4.