Herr talman! Mer film till fler - en sammanhållen filmpolitik kallar regeringen den proposition som man till sist har lyckats lägga på riksdagens bord. Innehållet i propositionen stämmer inte överens med rubriken. Jag skulle vilja kalla propositionen "Mindre film till och i landet - på sin höjd en filmproduktionspolitik."
Ni som har lyssnat på Gunilla Carlssons anförande kunde höra att hon hela tiden uppehöll sig kring filmproduktion. Den övriga delen i filmpolitiken struntade hon fullkomligt i.
Det är på sin höjd en filmproduktionspolitik som regeringen har presenterat. Som väl är har kulturutskottet bearbetat aktstycket från regeringen och inarbetat ett stort antal förändringar som har vunnit majoritet. Två förändringar är utskottet helt enigt om. Jag är väldigt nyfiken på hur Alice Bah Kuhnke ska bemöta Gunilla Carlssons krav på produktionsincitament eftersom hon har uttalat att man inte ska bry sig om tillkännagivanden från riksdagen.
Och varför har inte det som Gunilla Carlsson talar om inarbetats i propositionen? Gunilla Carlsson har ju haft stor påverkan på detta. Det är frågor som vi borde få belysta i den här debatten.
Kulturutskottet har valt att benämna sitt betänkande Förutsättningar för svensk film . Till skillnad från regeringen menar kulturutskottets majoritet att svensk film är förtjänt av bättre förutsättningar än dem som föreslås av regeringen.
Att svensk film behöver bättre förutsättningar är känt sedan länge. Alliansregeringen insåg detta och såg till att alternativ arbetades fram i utredningar, precis som Gunilla Carlsson har sagt. Men det räckte inte. Vi behövde göra mer. Därför fortsatte departementet arbetet med att ta fram underlag.
När man genomför förändringar är det jätteviktigt att ta in flera perspektiv så att man inte kastar ut barnet med badvattnet när man presenterar förändringarna. Svensk film i dess olika delar är väldigt viktig.
Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth hade en plan för de nödvändiga förändringar som skulle stärka svensk film.
En plan är viktig i ett förändringsarbete - detta för att veta vad man vill åstadkomma och för att ha med sig nödvändiga perspektiv i förändringsarbetet. Regeringens hantering av filmpolitiken är mer ad hoc-liknande.
Låt oss börja med tidpunkten när filmavtalet sas upp. Var det någon av filmavtalets parter eller någon annan som visste om det? Icke, sa Nicke. I en debattartikel slogs det fast att filmavtalet minsann skulle sägas upp.
När kulturutskottet kallade ministern till sig hade hon inte ens en plan på att publicera den departementspromemoria som fanns på departementet. Utskottet uttryckte sitt tydliga önskemål om publicering och till sist skedde det. Dessutom hade hon inte ens tänkt igenom möjligheten att överlägga med kulturutskottet i frågan.
Herr talman! I detta sammanhang kommer jag att tänka på vad Erik Fichtelius sa när han senast besökte utskottet. Han sa: "De statsråd som misslyckas har inte jobbat ihop med sina utskott." Precis så är det i detta fall. Det har inte funnits någon plan och inget samarbete.
Herr talman! Statsminister Löfven vill att hans regering ska framstå som samarbetsregeringen. Kulturministerns agerande visar upp en helt annan bild. I de samtal som vi har lagt ned mycket möda på har det över huvud taget inte funnits den minsta förändringsmån. Det agerande som kulturministern och hennes stab visade har nu återspeglats i det betänkande som utskottet har ställt sig bakom. Regeringen har fått sju tillkännagivanden emot sig, varav både Socialdemokraterna och Miljöpartiet står bakom två. Vad tänker kulturministern göra med anledning av dem?
Förutom de tillkännagivanden som det finns majoritet i kammaren för har Alliansen gemensamma reservationer på åtta punkter i betänkandet. Dessa reservationer innehåller mycket viktiga förslag för en enhetlig filmpolitik som svensk film så väl behöver. Det är förslag som vi kommer att fortsätta att driva också efter att denna debatt är avslutad och vi har gått till beslut i frågan.
Herr talman! Jag stannar upp här och meddelar att Moderaterna står bakom alla sina reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation nr 10. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.
Med tanke på att detta riksdagsbetänkande skiljer sig så mycket från det som regeringen föreslår är det märkligt att kulturministern har kallat sin proposition för "denna mandatperiods viktigaste kulturpolitiska beslut". Jag tror att det kan bli mandatperiodens viktigaste kulturpolitiska beslut, men på ett helt annat sätt än vad kulturministern tänkte sig från början.
Mina allianskollegor kommer att göra nedslag i betänkandets omfattande innehåll, så jag ska fördjupa mig i några, men ack så viktiga, frågor för svensk film.
Jag börjar med frågan vad svensk film är. Det skulle vara intressant att höra kulturministern utveckla sin syn på vad svensk film är. Propositionen är väldigt fåordig om det. För egen del tycker jag att svensk film ska spegla svenska förhållanden och att det i filmen talas svenska; det tycker jag är ganska naturligt. Kan ministern ge oss svar på detta, till skillnad från vad propositionen gör?
Det andra jag vill ta upp är barns och ungas förhållande till film. Alliansens främsta prioritering inom kulturområdet har varit, är och kommer alltid att vara barns och ungas tillgång till kultur. Vi lever i en tidsålder där bilden blir allt viktigare i allas våra liv. Barn behöver hjälp med att hantera detta förhållande.
Häromdagen hade jag en interpellationsdebatt med kulturminister Bah Kuhnke om detta. Då framförde jag att det i lärarutbildningarna finns väldigt få timmar avsatta för att lärarna ska få verktyg för att ge barn nödvändiga kunskaper i att kritiskt kunna granska bilden. Undantaget är förskollärarutbildningen som har några få timmar.
Kulturministern informerade mig då om att man i departementet har startat ett samarbete med Utbildningsdepartementet. Det skulle vara intressant att höra om kulturministern kommer att driva denna fråga i det samarbetet, så att kommande generationer får redskap att dechiffrera de bilder de möter.
Herr talman! Det tredje som jag vill belysa är det faktum att propositionen helt utelämnar frågorna om utvärdering av de insatser som görs på det filmpolitiska området.
I reservation 10 påtalar vi detta faktum och kräver att andra än de som är satta att genomföra filmpolitiska insatser ska utvärdera sig själva. Alliansregeringen instiftade Myndigheten för kulturanalys just för denna uppgift. Avser ministern att använda externa utförare för att utvärdera den nya filmpolitiken? Kulturministern får gärna ge svar på när en utvärdering kommer att ske.
Svensk film har rätt att få svar på frågor inför framtiden. Stiftelsen Svenska Filminstitutet behöver förändras. En modell för parts- och branschsamverkan behöver tas fram. Priset på biobiljetter måste hållas nere, inte minst för att värna de små biograferna. En plan för att beivra illegal nedladdning behöver tas fram snabbt. Regeringen behöver skyndsamt utreda möjligheterna till produktionsincitament. Jag måste fråga varför kulturministern inte hade med de delarna i propositionen, eftersom Miljöpartiet och Socialdemokraterna är helt överens med oss om vikten av detta. Så mycket mer behöver tas upp för att vi ska få en helhetlig filmpolitik i det här landet.
Jag vill ta upp något som vi inte får glömma men som kulturministern glömmer och som Gunilla Carlsson inte sa ett ord om, nämligen att finansieringen av svensk film inte enbart baseras på skattepengar. En stor del av filmproduktionerna finansieras med privata pengar. Det är många gånger en skakig investering. Trots allt är detta ett faktum som regeringen sällan säger några uppmuntrande ord om.
Herr talman! Vi måste förhålla oss till filmen som konstform och filmen som publik företeelse. Väldigt få filmer görs utan en väl fungerande bransch. För filmen är de offentliga stöden mycket viktiga. De blir allt viktigare för att kunna göra film. Men det är privata aktörer som gör filmerna och visar filmerna, och låt det så förbli!
(Applåder)