Herr talman, riksdagsledamöter, åhörare och inte minst alla filmälskare! Tänk er att ni tar över ett gammalt hus. På avstånd ser det fint ut, men när du går närmare, skrapar lite på färgen och knackar på virket blir det tydligt att husets bärande väggar efter åratal av uteblivet underhåll är murkna och sönderfallande. De som huset byggdes för har sedan länge flyttat därifrån. Och försäkringsbolagen vill inte längre teckna avtal om långa perioder utan vill enbart försäkra huset ett år i taget.
Det var i en sådan verklighet som den rödgröna regeringen tog över ansvaret för den svenska filmpolitiken. Den tidigare borgerliga regeringen hade dock förstått situationens allvar och sedan en tid inlett samtal om en framtid utan ett filmavtal.
Vi stod inför ett val: Antingen köper vi ny färg och målar ytterligare lager på det hus som alla seriösa bedömare dömt ut som otjänligt att bo i, eller så ersätter vi det instabila gamla huset och gjuter en ny grund för ett stabilt bygge. Vi valde den ansvarsfulla vägen.
Och nu står vi här med en stabilt finansierad grundplatta för svensk film. Riksdagen har fått en ritning på sitt bord att ta ställning till, så att vi kan bygga ett attraktivt hus för många att flytta in i, ett hus att växa i, ett hus som bygger svensk film stark för framtiden.
Herr talman! Alla hus behöver en stabil ekonomisk grundplatta att stå på. Utan den stabiliteten finns det ingen som vågar göra de investeringar som behövs i övrigt.
I dag står svensk film inför stora ekonomiska utmaningar. Lönsamheten i branschen har under de senaste åren sjunkit kraftigt. De nya digitala visningsfönstren, som innebär fantastiska möjligheter att sprida och visa film, har samtidigt medfört stora påfrestningar för de etablerade affärsmodellerna. Även de mest framgångsrika svenska filmerna har i dag svårt att få finansieringen att gå ihop.
Regeringen har tagit detta på allvar och därför gjutit en stabil husgrund så att fler kan och vågar investera i svensk film igen. Vi garanterar det belopp som filmavtalet innehöll och några miljoner ytterligare. SVT har ovanpå detta aviserat ökade satsningar på filmproduktion, och TV4 har i samtal berättat att även de kommer att fortsätta satsa pengar på svensk film. Med de garantier som vi nu ger den svenska filmbranschen vågar aktörerna göra nya investeringar i svensk film.
Herr talman! Det gamla filmavtalet har under lång tid varit ett viktigt forum för svensk film, men med tiden har verkligheten förändrats. Många aktörer har beskrivit hur avtalsdiskussionerna präglats av låsningar. Egenintressen har dominerat avtalsförhandlingarna, och det har varit omöjligt att lyfta blicken för att se till det gemensammas bästa.
Flera centrala aktörer har lämnat avtalsbordet eller stängts ute från samtalen, vilket inneburit ett allt större demokratiskt underskott. Statens resurser låstes upp i ett alltmer omodernt filmavtal där varje krona detaljreglerades.
Efter närmare två år av noggranna förberedelser på departementet, enskilda möten med över hundra branschföreträdare, seminarier med branschen och otaliga analyser stod det klart för mig, och för många andra, att filmavtalet nått vägs ände. Det blev uppenbart att det inte längre var möjligt att föra en modern filmpolitik utifrån ett avtal som i så stora delar byggde på en verklighetsbild som inte längre är relevant.
Att lämna filmavtalet innebär en historisk omställning av den svenska filmpolitiken. Filmpolitiken blir nu fullt ut en integrerad del av kulturpolitiken. Det skapar förutsättningar för att tänka nytt och utveckla nya former av samverkan och därmed se nya möjligheter.
Politiken måste samtidigt vara flexibel nog att möta hela branschens utmaningar. Det ska vara en politik där alla branschens röster får plats och får komma till tals, inte enbart de ekonomiskt starkaste.
Herr talman! Den ritning till ett nytt hus för svensk film som vi har lagt på riksdagens bord är en ritning för mer demokrati och större delaktighet för de grupper som tidigare fått stå utanför huset och titta in på de aktörer som suttit runt köksbordet och beslutat om villkoren för hela den svenska filmbranschen.
Bland dem som har fått titta in genom fönstret finns de som skapar det som den filmälskande publiken njuter av. Det är manusförfattarna, regissörerna och skådespelarna.
På Göteborgs-Postens debattsida i dag skriver Dramatikerförbundet, Teaterförbundet för scen och film och Sveriges Filmregissörer, precis som Gunilla Carlsson tidigare nämnde, att de anser att den process som föregått den filmpolitiska proposition som jag har lagt fram har varit gedigen och noggrann. De konstaterar att efter år av utredningsarbete har regeringen genomfört en grundlig process och att det nu äntligen är dags att fatta beslut om "en ny struktur som ger ett starkt och vitalt filmliv med större inflytande till upphovspersoner".
Skribenterna skriver vidare: "Till förslaget om fortsatt utredning är svaret ett kraftfullt Nej! Ytterligare utredning innebär att svensk filmpolitik tappar tempo. Det vore förödande!"
I och med förslaget till ny svensk filmpolitik öppnar regeringen dörren till huset och släpper in dem som tidigare enbart fått titta in. Det innebär att fler än de som tjänar pengar, stora pengar, på att visa svensk film får vara med och påverka. Det är jag väldigt glad för.
Jag är även glad och stolt över de förslag till nya filmpolitiska mål som riksdagen i dag diskuterar. De nya filmpolitiska målen pekar ut en tydlig riktning, men vägen dit står vidöppen. Till skillnad från det gamla filmavtalets detaljregleringar skapas med den nya filmpolitiken förutsättningar för Filminstitutet att tillsammans med branschen bygga vägen framåt.
Det blir ett tydligare avstånd mellan politiken och filmskapandet, mellan klåfingriga politiker och de som är de riktiga experterna. Det ger möjlighet till inflytande för fler av filmbranschens aktörer. Det är att ge ökat inflytande till dem som faktiskt gör film.
Det är första gången som filmpolitiska mål föreslås beslutas av Sveriges riksdag. Det är av stor betydelse för att en stabil grund för politiken ska kunna byggas. Det är också symboliskt för ett av regeringens viktigaste syften med omställningen av filmpolitiken. Hädanefter ska filmpolitiken bli föremål för debatt och diskussion här i riksdagens kammare.
Herr talman! Jag är naturligtvis väl medveten om den kritik som framförts. Jag vill därför säga några ord om höjningen av momsen på biograferna.
För det första: Självklart är biografer kultur. Det är inte momsnivåer som definierar vad som är kultur.
För det andra: När filmavtalet upphör försvinner den biografavgift som biograferna har betalat sedan 1960-talet. I stället får biograferna betala en högre moms. För de allra flesta biografer innebär det en kostnadsökning motsvarande en höjning av biljettpriset med 5 kronor. Momsen blir densamma för biograferna som när man hyr film på dvd eller via streamning.
För det tredje: Biograferna har under de senaste 50 åren bidragit till finansieringen av filmpolitiken via biografavgiften. I framtiden kommer de i stället att bidra indirekt via momsen. Utan biografernas bidrag skulle staten behöva halvera stödet för produktion av ny svensk film. Det skulle få dramatiska konsekvenser för svensk filmproduktion och därmed i förlängningen för svenska biografer.
Herr talman! Den ritning som regeringen har lagt på riksdagens bord är en stabil grundplatta med bärande väggar och ett vattentätt tak som håller för lång tid framöver.
Jag har naturligtvis full respekt för de tillkännagivanden som riksdagen föreslås fatta beslut om. Regeringen har som alltid för avsikt att respektera riksdagens synpunkter och återkomma med förslag om hur de kan omhändertas.
Propositionen om en modern filmpolitik är en ritning för ett hus som ska stå pall för tuffa vindar och nya tider. Det är ett hus som det känns tryggt att investera i och som många vill bo kvar i länge. Det är så vi kan skapa förutsättningar för en filmpolitik som går i takt med sin tid och som bidrar till att skapa framtidens svenska filmhistoria.
(Applåder)