Herr talman! Vi från Liberalerna står naturligtvis bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 5 under punkt 4.
Herr talman! I förra veckan besökte jag biografen Metropol i Eksjö och träffade Ola Fjällman och Anna-Lisa Lundvall. Metropol drivs sedan 1983 av en ideell förening, och verksamheten bygger på mycket engagerade frivilliga arbetare i alla åldrar. Den äldsta är 89 år. Det är en fantastisk kulturmötesplats som de har skapat och som verkligen ligger i framkant vad gäller den senaste tekniken, bredden på det som visas och djupet i deras idealism.
En höjning av biljettpriset är ett dråpslag för denna lilla förening som kommer att innebära att biljettpriset måste höjas med 20 kronor styck, vilket ger ett pris på 130 kronor per biljett. De räknar kallt med att förlora 140 000 kronor per år, hela deras investerings- och utvecklingsfond och lite till. Ola berättade för mig att han befarar att en sådan höjning kommer att vara det dråpslag mot dem i förlorade intäkter, förlorade besökare och förlorad omkringförsäljning som fäller dem och sätter punkt för biograf Metropol och för en biograf i Eksjö, som är en hyfsat mellanstor stad.
Herr talman! Nu ska vi ju vara ärliga. Då ska jag också säga att regeringen har tänkt och vikt en engångssumma på 25 miljoner kronor som ska stödja just biografernas utveckling. Men sanningen är att summan inte kommer att göra någon större nytta för de mindre biograferna i landet, biografer som likt Metropol inte får lov att utöka antalet platser i den k-märkta salongen. De har ingen anställd personal att vidareutbilda, och de har redan investerat i den senaste tekniken. En annan konsekvens är att de dessutom inte kommer att kunna visa de lite smalare filmerna, dokumentärerna och operaföreställningarna från Operahuset här i Stockholm som de gör i dag. Då får de lämna det mycket stora engagemang som de visar för skolan och för lokalsamhället med rabatterade biljetter för speciella grupper, och i och med detta får de lämna det självpåtagna ansvaret att vara en kulturnod. Då försvinner denna funktion helt och hållet från Eksjö.
Herr talman! I helgen mötte jag en filmregissör, vilket inte hör till min vardag, som har rötterna i min hemort. Låt oss kalla honom Henrik. Jag och Henrik satt och pratade ganska länge och kom naturligtvis in på hans pågående projekt. Han berättade att han nu tar det stora klivet, som han var rätt nervös för, från att vara en relativt framgångsrik dokumentärfilmare och kortfilmsskapare till att göra en långfilm - en spelfilm med dokumentärinnehåll, som han sa. Han vill inget hellre än att spela in på hemmaplan här i Sverige, på Västkusten. Jag tänkte naturligtvis att svensk film på svenska om Sverige spelas in i Sverige. Men så är det icke. Han berättade att det då inte hade blivit något projekt och inte blivit någon film alls. Han spelar just nu in i Belgien med rejäla rabatter på skatter och avgifter, stort on location-stöd från belgiska myndigheter med mera. I Sverige, där han vill vara och vill jobba, är det alltför dyrt. Här skulle Henrik få betala för att göra filmen och inte tjäna på den, det vill säga inte kunna ta ut någon lön.
Dessa två mycket talande exempel handlar om sådant som en majoritet här inne vill diskutera om det ska vara en viktig del i svensk filmpolitik. En minoritet vill inte göra det utan kan bättre själv.
Herr talman! Sveriges kulturskapare förtjänar bättre. Svensk film från ax till limpa vill mer, kan mer och förtjänar mer. Inledningsvis kan jag konstatera att en minoritet här inne vet exakt vad alla i filmbranschen behöver och vill ha och exakt hur de ska få det. En majoritet däremot är övertygad om att alla i branschen vet vad de vill ha på sina olika sätt och också hur de vill åstadkomma det. En majoritet vill skapa förutsättningarna för att alla dessa kulturskapare och kulturförmedlare själva ska forma, bidra till och skapa detta.
Herr talman! Regeringens minoritet förbereder sig nu för att ta ett fast statligt grepp om svensk film. Man har ensidigt skrotat det gamla filmavtalet mellan parterna som funnits i 30 år för att i stället försöka införa en helstatlig filmpolitik.
Filmpolitiken har genom åren byggt på att de mest engagerade i svensk film förhandlar fram ett avtal som både reglerar vilka resurser som ska stå till buds och hur dessa ska fördelas mellan olika filmprojekt. Det har lett till en blandning av de breda filmerna som drar storpublik till biograferna och den mer konstnärligt inriktade smala filmen.
Det ska ärligt sägas att det ofta har bråkats en hel del när avtalen har förhandlats fram. Flera gånger har parterna hotat med att lämna samtalen, och ibland har de till och med gjort det. Men till sist har parterna trots allt kommit överens, och det har blivit ett avtal. Det har varit mycket bra för svensk film. Filmavtalet har tjänat svensk film väl genom alla år. Men alla är nog ganska överens om att vägs ände har nåtts.
Frågan som naturligtvis är rimlig att ställa till alla inblandade är: Vad ska vi ha i stället, hur stöder och stärker vi, hur finansierar vi och, kanske främst, hur ger vi alla i branschen ett vederbörligt inflytande över svensk film? Dessa frågor, herr talman, vill en majoritet i denna kammare fortfarande ställa. Minoriteten vill inte göra det.
Minoriteten konstaterar i stället att det ska införas en ensidig, statlig filmpolitik som ska sköta precis allt. Det är ju högst osäkert vad man kan vinna på en sådan. Resurserna till svensk film blir mindre, och priset på biobiljetter höjs. Finansiärer såsom biografägarna, SVT, TV4 och andra ställs utanför. Det politiska inflytandet blir större när staten ökar sin makt, och den svenska filmvärldens parter får mindre att säga till om. Det vi brukar kallar armlängds avstånd har blivit väldigt kort.
Det är detta, herr talman, som ligger som beslutspunkter på riksdagens bord i dag och som vi ska votera om nästa vecka. Det är exakt här skiljelinjen går - linjen mellan en majoritet och en minoritet.
Herr talman! Det finns huvudsakligen två problem med att införa en helstatlig filmpolitik. Det ena är att den är just statlig. Vi liberaler menar att staten ska vara mycket noga med att hålla ett äkta armlängds avstånd till kulturen. När man lyfter upp viktiga beslut från de inblandade parterna till staten är risken uppenbar att det också blir en politisk styrning av vad som är bra eller dåligt, vad som är gångbart eller inte gångbart och vad som accepteras eller inte accepteras.
Det andra problemet är att man kan förvänta sig att en helstatlig filmpolitik innebär att filmmixen förändras. Ett filmavtal mellan både aktörer som hävdar kvalitetsfilmens konstnärliga aspekter och aktörer som strävar efter höga publiksiffror har gett en bra balans i filmpolitiken. Det finns en uppenbar risk att den balansen nu rubbas och att den breda publikfilmen får ta stryk. Det vore olyckligt. Svensk film behöver både bredd och spets.
Vi i Liberalerna menar att det vore bättre för svensk film om man tog ett nytt grepp om en gemensam filmpolitik i stället för att förstatliga den. En modernisering - en liberalisering - av den gemensamma politiken borde bygga på att man breddar antalet parter som är med, ökar allas inflytande och breddar finansieringen. Framför allt borde det bygga på att man flyttar bort politiken ett snäpp, till att sätta mål och följa upp. De som tjänar pengar på svensk film bör vara med och finansiera ny svensk film, och det är tydligt att de också vill det.
Herr talman! Bion står sig fortfarande hyfsat, men allt fler väljer att se film i andra format. Det gör bredbandsdistributörer och digitala innehållsleverantörer till viktiga intressenter i filmpolitiken - parter som hittills inte varit med i finansieringen. Det måste också påpekas att den illegala delningen och streamningen dränerar svensk film på pengar, och inte lite pengar. Men inte heller den legala delen, med stora utländska aktörer, ger något tillbaka till filmen. Det finns beräkningar som visar att det rör sig om 800 miljoner kronor, och en ny filmpolitik måste adressera båda dessa delar.
Detta är något som majoriteten vill men som minoriteten helt hoppat över. I stället ställer sig regeringen positiv till en kvotering av innehållet i dessa tjänster. Mer statlig styrning och mindre frihet är, vad det verkar, det enda gångbara receptet just nu. En modernisering av filmpolitiken enligt liberal modell innebär att resurserna till svensk film totalt sett ökar. Det innebär mer inflytande för alla inblandade parter och stabila förhållanden.
Avslutningsvis, herr talman, hörde jag ett uttalande i Ekot i går. Kulturministern sa att den statliga filmpolitiken, inklusive momshöjningen, kommer att börja gälla från och med årsskiftet. Jag måste säga att jag höjde båda ögonbrynen. Bestämdes den filmpolitik vi nu debatterar i går? Det tyder på en enastående nonchalans inför den folkvalda, högsta beslutande församlingen. Visst är väl kulturministern införstådd med att regeringens politik i vitala delar troligen saknar stöd i denna kammare?
För det första har vi varken debatterat färdigt eller voterat ännu. För det andra förefaller det mycket sannolikt att regeringen får backning på ett antal vitala förslag. Det kultur- och demokratiministern de facto säger är att det är ovidkommande vilka beslut riksdagen fattar - det är regeringens vilja som kommer att slå igenom vid årsskiftet. Jag kan bara säga att det är en enastående nonchalant syn på demokratiska institutioner och majoritetsbeslut.
Med detta, herr talman, yrkar jag som sagt bifall till reservation 5 under punkt 4. I övrigt yrkar jag bifall till förslagen i kulturutskottets betänkande.
(Applåder)