Fru talman! Detta betänkande är föranlett av ett
antal motionsyrkanden angående konkurrenslagen.
Det är en lag som i vissa avseenden är både komplice-
rad och svårtolkad. Det framgår inte minst av vad som
har hänt efter lagens tillkomst.
Jag tänker beröra två saker, nämligen de ekono-
miska föreningarna och ICA-kedjorna. Jag vill börja
med att beröra konkurrenslagens tillämpning när det
gäller kooperativ verksamhet och möjligheten att
samverka i ekonomiska föreningar i framtiden.
Det som har aktualiserat frågan om ekonomiska
föreningars rätt att samarbeta är det beslut från Kon-
kurrensverket som förbjudit Södra Skogsägarna att
samverka om försäljningspriser för såg, timmer och
massaved.
Södra Skogsägarna är en ekonomisk förening som
ägs av ca 31 000 skogsägare. Koncernen har en om-
sättning på 5,7 miljarder varav moderföreningen sva-
rar för 3,7 miljarder. Tillsammans äger medlemmarna
1,7 miljoner hektar. Således är Södra Skogsägarna en
förening med en stor och viktig verksamhet. Jag har i
och för sig inte för avsikt att diskutera den process
som nu pågår i det enskilda ärendet mellan Konkur-
rensverket och Södra Skogsägarna. Men jag anser att
skälen till varför anmälan har gjorts måste diskuteras.
När vi fattade beslut om den nya konkurrenslagen
framgick det inte att lagen skulle få dessa konsekven-
ser.
Föreningen är en företagssammanslutning som
kontrolleras av medlemsföretagen. Ett prissamarbete i
en förening med medlemmar som bedriver ekonomisk
verksamhet i någon form anses utgöra ett beslut om
en sammanslutning av företag. När man tittar på
skogsägarföreningarnas verksamhet genom åren vill
jag påstå att deras verksamhet har varit till gagn för
alla parter. Genom de olika skogsägarföreningarna
har sågverksföreningar och massaindustrier kommit
fram till ett baspris på virkesråvaran i de olika områ-
dena. Det är ett pris som definitivt inte var det högsta
på marknaden. Rotpostpriser har t.ex. oftast varit
betydligt högre. Men genom att det har funnits ett
baspris har industrin fått sin råvaruförsörjning på ett
relativt smidigt sätt.
Det skall också betonas att medlemmarna i en
skogsägarförening inte har någon skyldighet att sälja
sitt virke genom föreningen. Han eller hon kan om
man så vill sälja virket direkt till respektive sågverk
eller massaindustri. Det råder absolut inte någon mo-
nopolställning.
När man talar om skogsägare som egna företagare
som driver egen ekonomisk verksamhet äger det sin
riktighet. Men många av skogsägarna äger sin skog
vid sidan av annan verksamhet. Det är en stor skillnad
i den egna insatsen i företaget.Det är stora skillnader i
fastighetsstorlek. Den genomsnittliga storleken är ca
50 hektar. Det är stora skillnader i ägarnas ålder, om
man bor på fastigheten eller är utboägare, osv. Det är
en mycket stor spridning i engagemanget från ägarna
som tar del i företaget.
När vi beslutade om den nya konkurrenslagen ut-
talade man sig också positivt om småföretagarnas rätt
till samverkan. I proposition 1993/94:210 kan man
läsa att de omständigheter som utmärker dessa mark-
nader medför att samverkan mellan dessa små företag
generellt sett är så positiv att det bör säkerställas att
just dessa företags samverkan i allt väsentligt kan
fortsätta. Med anledning av denna bakgrund är det
något märkligt att dessa skogsägare inte skall få sam-
verka.
I samma proposition kan man också läsa att kon-
kurrenslagen är neutral till skilda associationsformer
så tillvida att konkurrensbegränsande samarbete inte
bedöms utifrån den ram som valts för samarbetet utan
i förhållande till effekterna på marknaden med hänsyn
till omständigheterna i det enskilda fallet. Hade den
ekonomiska föreningen i stället varit ett aktiebolag
hade det hela varit legalt, eftersom det då inte varit en
samverkan i samma bemärkelse.
Den prövning som nu Konkurrensverket gjort av
samverkan i Södra Skogsägarna i förhållande i kon-
kurrenslagen uppfyller inte de intentioner som låg
bakom legalundantagets införande. Jag finner det
orimligt att ett stort och långsiktigt kooperativt före-
tag skall tvingas bedriva sin kärnverksamhet på dis-
pens. Det är uppenbart så att legalundantagets regler
inte är utformade på ett sätt som passar kooperationen
som företagsform, och i synnerhet inte primärföre-
ningar inom skogsbruket.
Vi har erfarit att det pågår ett beredningsarbete i
Näringsdepartementet i dessa frågor. Jag har också
hört att näringsministern har uttalat sig positivt till
samverkan mellan småföretag och ekonomiska före-
ningar. Jag hoppas därför att denna beredning kom-
mer att arbeta skyndsamt. Jag har svårt att förstå Ola
Karlsson, som säger att man vill avvakta i detta ären-
de. Processen kan ta lång tid. En skogsägarförening
måste veta om man kan fortsätta eller inte, inte minst
för att fatta olika investeringsbeslut.
Jag anser heller inte att man behöver invänta
rättsprocessen i Stockholms tingsrätt. Inriktningen på
beredningsarbetet bör byggas upp kring tre prioritera-
de frågor med särskild inriktning mot skogsbrukets
primärföreningar. För det första måste legalundanta-
get reformeras så att bestämmelser införs som ger
tillåtelse till prissamverkan. Den andra uppgiften är
att på ett tydligare sätt anpassa konkurrenslagen till
lagen om ekonomiska föreningar. Ett tredje syfte skall
vara att anpassa legalundantaget till den rättsutveck-
ling som ägt rum inom EU och som också har inne-
burit utvidgad handlingsfrihet för de producentkoope-
rativa företagen. Jag yrkar därför bifall till reservation
nr 3.
Sedan hoppas jag att också sågverken skall ha
möjlighet att samarbeta. Tidigare fanns det förhand-
lingar mellan t.ex. en sågverksförening och en skogs-
ägarförening där man kom överens om ett baspris.
Det var en ordning som fungerade bra och som gav ett
säkert tillflöde av virke över året. Därför tycker jag att
det är angeläget att medge sågverken att även de, som
i många fall också är småföretag, får rätt att samverka.
Ett annat område som jag gärna vill beröra är
gruppundantaget för kedjor i detaljhandel. I dag kon-
kurrerar inte butiker inom livsmedelshandeln på
samma villkor. Helintegrerade företag som Konsum
och 7-Eleven har helt olika möjlighet att agera på
marknaden jämfört med frivilliga kedjor av typen
ICA. Helintegrerade företag kan arbeta med gemen-
samt sortiment och gemensam prissättning i sina buti-
ker, men det kan inte de frivilliga kedjorna göra enligt
gällande regler. Med drygt tre års erfarenhet av den
nya konkurrenslagen och gruppundantaget för kedjor i
detaljhandel kan man fråga sig om gruppundantaget är
tillräckligt för t.ex. ICA-handlarna.
I den departementspromemoria som har lagts fram
föreslås att reglerna för gruppundantaget för ICA-
handlarna skall ändras. Inom gruppundantaget ryms i
dag kedjor med en marknadsandel på upp till 35 %.
Nu vill man sänka gränsen till 25 %. Därmed åker
ICA-handlarna automatiskt ut. De har i dag en mark-
nadsandel på 34 %. Dessutom föreslår man en änd-
ring av definitionen av marknad och utesluter helt
torghandel m.m., vilket ger ICA-handlarna ännu hög-
re marknadsandel.
Om promemorian skulle genomföras skulle det in-
nebära följande.
Inga gemensamma inköp. ICA-handlarna tappar
därmed möjligheter att pressa priser mot starka, ofta
multinationella, leverantörer. Det missgynnar kunder-
na, som får betala mer för varorna.
Inga nya gemensamma butiksetableringar. Ytterst
få enskilda handlare har råd att etablera butiker på
egen hand.
Ingen gemensam marknadsföring i t.ex. TV och
veckoblad. Varje handlare måste sköta sin marknads-
föring och reklam själv. Det är både ineffektivt och
prishöjande.
Inget ICA-kort. Gemensamma resurser och inves-
teringar för effektivisering och rationalisering av
datasystemen och logistik går inte att använda.
Allt detta skall ses mot bakgrund av att Konsum,
Hemköp och andra helintegrerade kedjor kan göra allt
ovanstående och tillåts fortsätta precis som förut. Det
är anmärkningsvärt att småföretagsamheten, som vi
alla i sammanhanget vill hjälpa, skulle särbehandlas
så negativt som förslagen är utformade i departe-
mentspromemorian.
Om förslagen i promemorian skulle bli verklighet
skulle det få betydande konsekvenser. Många små
ICA-butiker skulle tvingas stänga därför att de får
högre kostnader för varuinköp, marknadsföring och
distribution. Vissa butiker kan få svårt med varudist-
ributionen över huvud taget. Man måste betänka att
ICA-handlarna är en mängd småföretagare som sam-
verkar vid inköp och marknadsföring för att pressa
priserna så mycket som möjligt. Men ut mot kund är
ICA-handlarna stora konkurrenter. I t.ex. Sorsele
kommun finns det hela sju ICA-butiker. Men genom
att de samverkar vid inköp m.m. och konkurrerar vid
försäljning till konsumenterna pressas priserna. Det är
också mycket positivt för konsumenterna.
Därför anser jag det nödvändigt att regeringen ef-
ter den föreslagna analysen kommer fram till en lös-
ning där ICA-handlarna får sådana villkor att de kan
fortsätta med sin verksamhet som tidigare och får
konkurrera på samma villkor som övriga aktörer på
marknaden. Inte minst i glesbygdsområden där ICA-
handlarna är dominerande är det viktigt att de får
behålla sina villkor. Där är samverkan med stora
butiker ett nödvändigt överlevnadsvillkor. Därför är
det viktigt att regeringen gör en ordentlig analys av
konsekvenserna för ICA- handlarna och att regeringen
därefter ger dem möjlighet att vara lika effektiva
framledes.